Ingrids artikel med rubriken “Hållbar teknik” (nyligen införd) hyllade en gammal Bernina, och det är den verkligen värd. Men det hon skrev väckte också många tankar och minnen och jag kände en plötslig längtan att kanske berätta lite om andra symaskiner i mitt liv och om hur de tjänat mig på olika sätt.

BB trampsymaskinI mitt barndomshem fanns en trampmaskin av märket Singer och den bekantade jag mig tidigt med.

Jag har inget minne av att min mamma nånsin sydde på den, men det måste hon väl ändå ha gjort. Hon vävde, stickade,  lappade och lagade, men varje ledig stund så virkade och broderade hon. Det var hennes stora hobby, och hon var mycket skicklig.

Men när det var ofrånkomligt med en ny finklänning eller när min examensklänning skulle sys, då kom Sally på Trässö och bodde hos oss några dagar, och sydde åt oss. Jag minns särskilt ett grönt tyg med mönster av sommarblommor, som pappa hade köpt åt mig i stan, och som blev en fin klänning med volanger.

Tant Sally, som jag sade, var också en god pedagog och hon lärde mig tidigt  att sy kaststygn och att sy i knappar. Så småningom fick jag också hjälpa till att fålla fint, så nästan inga stygn syntes på rätsidan. Tant Sally sydde också min vita konfirmationsklänning. Den färgade jag förresten lila, sydde bolero av en stuvbit silverfärgad lamé, och den blev min dansklänning, när jag hade fått mitt första jobb på Vimmerby Tidning.

Men åter till trampsymaskinen.

När tant Sally åkt hem en gång, jag var väl i 8-årsåldern, ville jag själv försöka sy på den. Att fråga om lov var lönlöst, det förstod jag, men när mamma var på tryggt avstånd, gjorde jag det ändå. Straffet lät inte vänta på sig. Jag sydde nålen genom vänster pekfinger, och sedan dröjde det till tonåren, innan jag prövade igen. Och då gick det bättre, och tur var väl det, för färdiga kläder att köpa fanns bara i stan och dit tog det tre timmar med motorbåten. Och urvalet var inte så stort där heller, allra minst för unga flickor.

Men ett nytt klädintresse hade vaknat.

Märta på Horsö som hade det mesta av livets förnödenheter i sin lilla bod, brukade också ha tre fyra rullar med olika tyger i sin bod. Där fick jag köpa några meter av ett rutigt tyg i rött, vitt och svart. Vackert var det inte, men det var ändå det som var bäst, och av det skulle jag sy min första egna klänning. Alldeles oerfaren var jag inte, för det var på den tiden man hade förkläden, och jag hade sytt ett par sådana med ganska gott resultat. Men nu blev det värre, och aldrig ska jag glömma mina misslyckade försök till mönsteranpassning. Jag måste ha varit modig som nånsin visade mig i den, men vad skulle jag göra. Och jag tror aldrig jag har sytt en klänning i ett rutigt tyg efter den gången.
BB HuskvarnaNär jag var ung fru, fick jag min första elektriska symaskin i present av mina svärföräldrar. Det var en Huskvarna, och det kändes som höjden av lyx. Men den visade sig vara mycket nyckfull med trådspänning och andra detaljer.. Den gillade heller inga kraftigare tyger och när våra flickor var små sydde jag även deras kappor och andra ytterplagg. Barnkläder fanns knappast att köpa på den tiden, men tygaffärer med stort utbud fanns även på mindre orter.

IÖ BerninanMen så kom symaskinen Bernina in i vårt liv. Den gjorde all sömnad till mera nöje än arbete. Tänk bara att kunna sicksacka över alla tygkanter och inte längre sy knapphål för hand. Fast knapphålen krävde lång träning innan man kunde sy dem på maskin.

Men när flickorna började sy egna kläder, var det en stor överraskning, för i vanliga skolan hade de hatat syslöjd och betygen var därefter. Och lika stor överraskning var det när deras lillebror några år senare  hem från syslöjden med en välsydd väst med både fickor och knapphål och ett bra betyg. Så allt snack om att flickor alltid leker med dockor och pojkar med bilar ska man nog inte ta på alltför stort allvar.

BB simplicityNu följde en tid, när både mor och döttrar blev trägna kunder på Stuvboden i Mora. Det var en utmärkt affär, där man kunde göra fina fynd för lite pengar. Nu började det också finnas utmärkta mönster med utförliga sömnadsanvisningar till salu, och följde man dem så kunde resultatet bli riktigt proffsigt. Till vår första familjeresa till en badort i Italien sydde vi var sin klänning i nästa samma modell men i olika färger. ( Efter mönster den gången.) Och aldrig glömmer jag väl min långkjol med jacka som jag sydde till radions julfest i Falun. Då lyckades jag verkligen, och många frågade var jag köpt det tjusiga tyget. Att det var några meter billigt gardintyg från Stuvboden i Mora berättade jag inte.

Men tiderna ändrar sig. Berninan var fortfarande i gott trim men tillgången på färdiga kläder och mindre urval i tyger gjorde förstås att behovet av och glädjen med att sy sina egna kläder minskade. Och medan min bostadsyta också minskade, blev den förpassad till ett förråd och kändes tung och otymplig att bära på.

Men innan Berninan fick flytta från mitt förråd till våra familjers sommarviste i Tjusts skärgård för att kunna stå till allas förfogande, fick jag ett mycket oväntat och hedrande uppdrag. Mitt barnbarnsbarn Olivia skulle döpas och nu frågade föräldrarna om jag ville sy hennes dopklänning. Det är klart jag ville, men skulle jag klara det?

Olivias dop 006Men det märkliga var att mina morföräldrar hade varit bosatta på Kungsholmen i Stockholm och att min mamma föddes där år 1893. Och nu skulle Olivia, mitt lilla barnbarnsbarn, född i samma församling döpas där. Jag kände att jag absolut inte kunde säga nej.

Men vad skulle vi välja för tyg? Jo, i mitt förråd fanns min mors brudlakan med breda hemvirkade spetsar och så bestämde vi att det brudlakanet skulle bli Olivias dopklänning.

Och varje gång jag tänker dopet i Kungsholms kyrka för fem år sedan och på sista samarbetet med Bernina,  mitt livs sista symaskin, blir jag alldeles varm om hjärtat.