En pocketbok med liten stil och små innermarginaler är ingen bra början, när man ska möta en ny författare, i det här fallet förra årets nobelpristagare Alice Monro. Jag hade inte läst henne förut och noveller… Tja… Men man får ju inte bara nonchalera den som blivit så hedrad och på biblioteket var kön lång, så det blev ett impulsköp från pocketbutikens nyheter. ” För mycket lycka” var rubriken, “en höstläsning man inte kan vara utan” skrev DN.

Jag började min läsning med novellen “Skönlitterärt”, det tyckte jag passade bra, men jag blev först ganska avvaktande. Så långa meningar, så mycket vardagligheter. Vad ville hon säga mig, vad ville hon berätta om. Hon var så välformulerad, det var så mjukt och personligt, som om hon satt mitt emot mig och berättade om personer hon men inte jag kände. Men ändå, lite besviken var jag.

Men jag gav inte upp, och när jag kom till slutnovellen, som hette just “För mycken lycka”, så hade hon på något sätt fångat in mig och lockat in mig i tankar och funderingar.  Jag hade  känt igen mig själv i personer som jag inte trodde jag hade något gemensamt med. Jag hade överaskats av hennes kunskap och förståelse för människors liv.
Och jag köpte min andra pocketbok av Alice Monro, “Nära hem”. Inte av snålhet, för jag var ganska säker på att jag skulle få en Monro i julklapp av mina kära, som har den goda vanan att varje år ge mig ett paket med en bok av årets nobelpristagare. Den här julen blev inget undantag.

Den fina inbundna julklappsboken, så lättläst för gamla ögon, och med den spännande titeln  “Brinnande livet” väntar ännu på mig.
Egentligen är jag en “sträckläsare” som har svårt att sluta när en bok fängslar mig och ibland blir det mera läsning än nattsömn.
Nu har jag, som var ganska tveksam till novellsamlingar, lärt mig att det är lättare att slå igen boken efter ett avsnitt, som är en avslutad berättelse.
Boken ger kanske en hel veckas kvällar av portionerad läsglädje istället för bara en natt med för lite sömn.

Det känns positivt att Svenska Akademien någon gång upptäcker att det finns kvinnliga författare, som kan vara värda det fina nobelpriset, och jag tycker de gjort ett bra val den här gången.
Efter att ha varit en smula avvaktande i början, så ser jag nu med förväntan fram några kvällar med “Det brinnande livet” av  Alice Munro.