Radion bjuder på svindlande klara toner från en flöjt

Melodier väcker så många tankar och minnen. Glada. Svåra. Djupa. En bygd. En resa. En bok. En dikt. En människa.
Ränder i Livet. Vardagsepisoder eller det stora skeendet och du själv i skuggan av det som hände.

En trasmatta…
Det låter så prosaiskt i jämförelse med musiken, men ofta kan den ge samma associationer.

Färg läggs till färg och rand efter rand växer fram. Det gula från den urvuxna bomullsklänningen lyser  mot det vardagsgrå. Tre blommiga inslag, lika glada som minnet av en midsommarnatt.
Ett grönt parti i rosengång, flera inslag lika blå som Medelhavet på första utlandsresan.
Vitt och svart och rött, som glädje och sorg, som själva livet.                

Bottenfärgen känns lugn och vilsam och inte alls vardagsgrå längre.
Ränderna går aldrig ur, men de kommer kanske att blekna.

Många timmar har jag suttit i min vävstol. Det har varit arbetsamt och roligt
och avstressande på samma gång. Och inspirerande! För det är många ideer till berättelser och barnprogram som dykt upp och kanske till och med vuxit sig färdiga i takt med dunket där.  Kanske finns ränder av de här klänningarna  från sommaren 1978  i någon av de mattor, som fortfarande finns kvar.

 Men inte alltid lyser lyckan. Sorgen slår
och svart en rand i vardagsväven får.
Men många sår
de läks, min vän. Återigen
med ljusa glada färger skytteln går.

Nu står min vävstol nedmonterad i en friggebod i vårt sommarland och väntar. Kanske väntar den på att en annan väverska någon gång ska dyka upp i de nya generationerna och på att få fortsätta sprida samma glädje och ro, som den gav mig i alla år.