När ett liv tar slut

Människor jag mött

Vi dansade en natt och anade båda att det skulle bli en fortsättning. Efter nästan femtio år lämnade han livet och mig på samma snabba sätt som det hade börjat. I den svåraste av stunder mötte jag kvinnan jag aldrig glömmer.

Jag satt, omgiven av snabbt hopplockat bagage, på ett litet sjukhus på en främmande ö i ett främmande land och väntade på domen. Nyss hade jag mött en läkare som bara talade ett språk som jag inte förstod, men hans ögon talade om hopplöshet.

Väntrummet var mera som ett mörkt skrymsle med nötta möbler.

En sliten kvinna i svarta kläder svabbade golvet omkring mig. Jag såg på henne med oseende ögon och jag kunde inte gråta.

Men plötsligt satte hon ifrån sig borsten och talade med mig på det främmande språket. När hon inte fick något svar, strök hon mig om och om igen över kinden och mumlade deltagande.

Då kom gråten i ett forsande överflöd.

Kvinnan korsade sig och kanske var det namnen på helgon som hon trodde på, som hon mumlade. Sedan tog hon sin solkiga dammtrasa och började torka mina tårar. Jag snörvlade och grät än värre. Då doppade hon trasan i hinken med skurvatten, vred ur den noga och torkade mig om haka och näsa och såg till att jag snöt mig i den.

Händelsen var så absurd att jag måste skratta mitt i allt elände.

Kvinnan såg belåten ut, log och kramade mig. Sedan tog hon fram tog en bit sockerkaka ur en plastpåse och bjöd mig. När jag skakade avvärjande på huvudet började hon mata mig. Bröt smuliga bitar av den, och  jag kunde en bara gapa och ta emot.

Min sorg och oro var borta för en kort sekund, och kvinnan såg lättad och belåten ut över sin insats. Sedan fortsatte hon att svabba golvet. Flyttade på en väska, lyfte undan mina fötter för att komma åt. Och hela tiden nynnade hon en entonig melodi. Var det kanske en barnvisa, har jag tänkt efteråt.

Nej, den  kvinnan på det slitna sjukhuset i den främmande staden glömmer jag aldrig.

Kanske var det hon som gav mig kraften att återgå till den tunga verkligheten igen.