Till Allhelgonahelgen åker delar av min familj till vårt sommarviste på ön för att röja och kvista och bränna och skaffa ved till sommarbrasorna. Då kommer också Christina och Bengt från Träsholmen att vara med i det lustfyllda arbetet. Och när mörkret faller och när elden falnat och när man tydligt hör havet andas tungt ytanför de yttersta kobbarna, då samlas hela arbetslaget kring en mustig köttgryta. 
   Visst vore det roligt att vara med! Men eftersom det brukar ta en dryg vecka innan min rygg och mina gamla ben vant sig vid alla stenar och rötter som finns på stigen mellan stugorna, så är det klokast att avstå från att åka den långa vägen på en så kort helgresa.
  
   Många tror att det bara är sommaren som är skärgårdens årstid, men så fel de har!

   Jag letar fram en dikt ur Dalaröster Antologi från 1962. Den dikten satt på min anslagstavla en gång tills den gulnade och föll sönder.  Den beskriver så bra vad jag menar, och därför citerar jag några rader ur den. Författaren heter Eva Norberg. 

                    Då tänder ljungen

                    Nu blir dagarna korta och smalnar
                    som en stig mellan nätternas fällen
                   och det suckar i dimma och kluckar i kärr
                   och det kyler kring vrist och fot
                   medan blombrand och solglöd falnar
                   och var morgon har bråttom till kvällen.
                   Det är hösten som tränger från alla håll
                   sitt tunga hot.

                       Då  tänder ljungen.
                       Då tar undret vid…

Ja, om hösten i skärgården då  blommar ljungen bland martallarna och de grå bergen. Och havet andas dovt och djupt. Och då är det också fint att vara där.