Det rullar, det rullar…
Jag är inte yr , men jag har så förfärligt dålig balans. Två eller tre trappsteg utan ledstång, värst är det neråt, har blivit en ren omöjlighet.  När jag stiger ur en bil gungar marken och ingenting omkring mig står stilla.
Utan min rullator, denna gudagåva för oss som är mindre rörliga, skulle jag knappt våga mig utanför porten.

Åldern förstås, alla dessa år, som man gärna skyller sina krämpor på.
Det är bara att vänja sig och vara tacksam för att det är nära till väggarna  i min lilla lägenhet, när jag plötsligt vinglar till.  Ryggen,  mitt ständiga gissel  (efter ett fall för snart tjugu år sedan)  har jag  (nästan) accepterat, men den tycker inte heller om knyckarna när balansen sviker.

Av min doktor fick jag så en remiss till SLSO Rehab City på Kungsholmen och där hade jag stortur när  fysioterapeuten Andrea tog hand om mig. Hon tvekade inte en sekund om att jag skulle kunna förbättra min balans med lämpliga rörelser. Övertygad blev jag nog ändå inte, för obalansen hade också gjort mig alltför rädd och försiktig och därmed stelare.
Kunde jag bli rörligare så var det gott nog, tänkte jag , och så startade vi våra övningar.

Att sitta på en vanlig  ta stol med armarna i kors över bröstet, resa sig upp utan stöd  och sedan sätta sig mjukt igen… Det låter kanske inte så svårt, men det började med idel misslyckaden och mitt ryggonda knorrade. Djupandning och sen försök med att  fördela kroppstyngden på olika sätt, det gick inte bra men något bättre. Tillbaka till stolen… tre misslyckade försök och så på det fjärde…  Jag kom upp!
Inte smidigt och lätt, det ska erkännas, men efter tio “stjärtlyft” så kände jag mig som en strong segrare.

Andrea förklarade hela tiden på vad sätt de olika övningarna påverkade kroppen. Hennes kunnighet, hennes tålamod och hennes vänliga men alls inte klemiga sätt att ge “order” imponerade på mig.

När jag gick hem från min första timme på Rehab efter ha böjt mig hit och dit, letat efter balansen, tappat den och funnit den igen i många olika övningar var jag mycket mera positiv än när jag gick dit.  Till kommande vecka hade jag fått tre uppgifter att träna på hemma. Varje dag. Och jag var fast besluten att inte slarva med läxan.
Efter två dagar vaknade jag av en hiskelig träningsverk och hade inte minsta lust att ta itu med mina övningar.
Men jag gjorde det!

Men nu, efter fyra veckor med tisdagarna på Rehab och idogt jobb hemma varje dag, har något märkligt börjat hända.
I söndags klev jag till min egen förvåning ur Färdtjänsts bil utan att marken gungade och jag stod stadigt utan att hålla mig i, tills föraren kom med min rullator!
Och hemma behöver jag inte stryka efter väggarna längre.
Jag kan GÅ över golvet!
Bara när jag ska bära något tar jag hjälp av min lilla inomhusrullator.  Käppar står också till hands när jag känner mig trött. Och trygghetslarmet bär jag fortfarande när jag är ensam hemma, för man kan ramla av flera anledningar än dålig balans.

Men om två veckor är Andreas och mitt samarbete slut.
Nu hänger det bara på mig själv om jag ska få behålla och i bästa fall kanske bättra på min balans något.

Envisheten blir nog mitt bästa hjälpmedel. Men – det finns många MEN!
Vid hög ålder blir risken allt större att kroppen en dag säger att “nej, nu orkar jag inte längre“.
Man ska nog inte sikta på att springa maraton bara för att man gå över ett golv utan käpp eller andra hjälpmedel.
Jag tror inte att jag kan blanda mig i barnbarnsbarnens vilda lekar i sommar. Varför skulle jag det förresten, de leker så bra själva när de släpper loss i naturen. De frågar ibland om jag kan simma, men  jag kan aldrig mer dyka från badberget och bevisa att jag kan det.

Det får aldrig bli som för många överviktiga, som hittar den sensationella bantningsmetoden och som tänker att nu kan jag leva på buljonger och lättmat hela livet hur lätt som helst. Efter en tid blir längtan efter fläskkotletten och glassen och smågodiset för stor, och så plötsligt har kilona kommit tillbaka.
På samma sätt kan trivseln i fåtöljen i läsvrån bli för stor och dagarna där bli alltför många  för den som tänkt hålla igång.

Jag vet att jag aldrig mer ska kunna kliva i Beas rankiga plastbåt och få känna  den behagliga  gungningen och sedan ro den själv över fjärden.
Jag har satt mitt mål lägre.

Till sommaren ska jag kunna följa med till Christina och Bengt på Träsholmen och dricka kaffe i deras badvik. Och jag ska kunna kliva ombord på Bianca, min sons vackra motorseglare, utan hjälp av flera kraftiga armar.

Jag ska det – om det bara är min envishet det hänger på!

När jag var barn var hundra år en evighet. Livets höjdpunkt var femtio år, sedan räknade man bara med att det skulle gå neråt.
Jag ska i alla fall  kämpa för att åtminstone kunna stå kvar på den nivå jag är nu.  Så länge som möjligt.