Natten var stor och stum men i morgon kommer hon igen – Sankta Lucia med sina ljus. Har vi ingen egen Lucia, kan vi till exempel lyssna till Göteborgs domkyrkas goss- och flickkörer sjunga den välbekanta visan för oss i TV:

     Natten var stor och stum, nu hör det svingar
     i alla tysta rum, sus som av vingar.
     Se på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår 
     Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Melodin känner alla igen, men det är ingen svensk folkvisa.  Den kom till istället till oss från Italien i mitten på 1850-talet. Gunnar Wennerberg sägs ha skrivit  så här då:
” Jag har fått tag på en neapolitiansk Barcarole med  förtjusande ord. Melodin är svag, men har en naturlig friskhet…”

     Sul mare luccica l´astro d´argento 
     placida e l´onda  prosprero il vento… 

     Så börjar den italienska Luciavisan, och den är mycket populär och sjungs hela året . För här handlar det inte alls om vitklädda flickor som lyser upp den mörka natten med ljus i sin krona. Här handlar det istället om vatten och vindar och om skepparen på en liten båt som sjunger sin hyllning “…tu sei l´impero dell´arrmonia…”, till “harmonins rike”, det vill säga till stadsdelen Santa Lucia i Neapel.

Så har en barcarolle, en sjömans- eller roddarvisa från Italien blivit vår mest kära och kända luciasång.
   Den vackra melodin har vandrat med vinden från det soliga och blå Medelhavet till vår nordiska mörka natt “där himlen hänger stjärnsvart“, som skalden Ossiannilsson skrivit.

Det är i alla fall en vacker tanke.

     Natten skall flykta snart, ur jordens dalar
     så hon ett underbart ord till oss talar.
     Dagen skall åter ny stiga ur rosig sky
     Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Och om tio dagar är det Vintersolståndet och vi går mot ljusare tider igen,
tänk på det,
Mina Vänner!