Att julen kommer i december, det är vi nog alla medvetna om.
Att halkan kommer i november är nästan lika säkert.
Tyvärr har alltför många  inte ha en tanke på det, och när man läser tidningarna, inser man snart att den därför tycks ha blivit skyddsänglarnas månad.
Här tre av otaliga exempel:

En cyklist har inte en tanke på halkrisken förrän han kör av vägen och blir liggande under sin cykel. Men till all lycka passerade han just en stor sten och ett träd. Han reser sig med stor möda, konstaterar tacksamt att cykeln är oskadad och att hans egna ben är obrutna.

Nu hade jag änglavakt, tänker han.

Novembermorgonen är grå. En bilist ser inte älgen i skogsbrynet. Krocken är oundviklig. Bilen blir bucklig, vindruten splittras, men bilföraren och hans fru stiger oskadade ur på var sin sida. Hustrun gråter.

– Nu hade vi änglavakt, snyftar hon.

Snön yr  . Vägen är såphal. Lastbilen får sladd och kör rakt in i en buss. Bussen som är nästan fullsatt välter. Lastbilschauffören är chockad, bussföraren allvarligt skadad liksom tio av hans passageare, en av dem en treårig pojke.  Alla är omskakade, flera hysteriska. Men ur bussens bakre dörr kravlar sig en äldre herre helt oskadad.

Tidningarna tar till sina svartaste rubriker nästa dag, när de berättar om olyckan. Men mitt i artikeln, i tredje spalten mitt på sidan, finns en underrubrik och ett foto av mannen, som helt mirkulöst kröp oskadad ur bussen.

– Ä N G L A V A K T  står det i feta versaler.

– Min skyddsängel var med mig, säger mannen i en intervju.

Tyck gärna att jag hädar, men tillåt mig undra:
Är änglavaktsstyrkan underbemannad? Eller sitter skyddsänglarna och spelar tärning om vem som ska räddas när katastroflarmen ljuder?