En vecka i en stor “blandad” familj, där största problemen var att veta vilken mormor/farmor/mamma det ropades på. En vecka med sol över ett blått Medelhav, med blommor och grönska och en varm pool. En vecka med tre ungar under fem år, lyckligt plaskande i varmt vatten och där den äldste bland de små, lärde sig att komma fram till mamma på djupt vatten med fem simtag utan hjälp av några flytsäkra plastgrejor.
Och, när solen gått ner och ungarna slocknat, vuxenmiddagar utomhus vid grillen.
En vecka i “eget” hus utan några “hotellmåsten.

En sagovecka var det!,
Och en lyckligt lottad medlem i denna glada skara  
har jag, gammelmormor Bea, varit.

Nu har jag i tre dagar suttit hemma i min egen fåtölj, och när jag slog på TV första gången, hamnade jag mitt i det svenska prinsessbröllopet.   Men vad var det jämfört med alla mina fina minnesbilder.

Jag somnade direkt från all ståten, för det ska ju erkännas att jag var  trött, mycket trött, och med babyrunda fötter efter flygresorna.

Men vad gör det. Tacksamheten för att vid 91 års ålder kunna “hänga med” och få uppleva så mycket, det är väl värt några dagar av stort sömnbehov och  svullna fotleder.

Och när jag vaknar ur min slummer och tittar ut i parken, ser jag till min glädje att solen lyser och att flera av ungarna härhemma också springer barfota i gräset.

Blomstertiden med lust och fägring stor har kommit även till Norden.