Det hände en dag  i  början av juni.

Jag hade gått till soprummet med en alldeles för tung kasse med dagstidningar, reklam och en massa andra papper. När jag skulle tömma den i den höga behållaren av plåt vinglade jag till och knäckte ett revben. Det är nu ingen livshotande skada men det gör ont. Väldigt ont i väldigt lång tid.
När jag kom tillbaka till lägenheten hade posten kommit och med den en faktura på årsprenumerationen av DN på nästan 5000 kronor.

Då var måttet rågat!

I hela mitt vuxna liv har jag varit prenumerant och alltid älskat det trivsamma prasslet av dagstidningen till morronkaffet. Men tidningen blev tyngre och tyngre med all inbladad reklam och bilagor, medan mina krafter avtog.
Sedan jag fick min iPod förra året och bl.a. upptäckt hur bra det var att läsa böcker på en “padda”, så har jag funderat på att gå över till en digital prenumeration.

Och nu är det gjort – till mindre än halva priset av en pappersprenumeration. Och det märkliga är att jag inte alls saknar pappersprasslet.

Den enda tidning av papper jag numera prenumererar  på är Språktidningen, och den vill jag ha precis som den är. Där vill jag bläddra och stryka under, där finns mycket att lära och att begrunda, och en hel bunt av dem har sin egen plats i bokhyllan.
Och Kungsholmens båda lokaltidningar är gratis och har måttligt stort format och är lätta att förpassa till pappersinsamlingen, och de ger mig det prassel jag behöver .

Jag trodde faktiskt inte att det var så lätt att ändra mina läsvanor.

002

Men ” Tidningsläsarna”, en staty i brons av skulptören Sven Lundqvist, som står utanför S:t Eriks Ögonsjukhus  nära min   bostad, gläder jag mig åt varje gång jag passerar den.