Det är andra dagen på det nya året och jag har som nittioåring börjat min livsvandring mot det magiska hundratalet. Det är mycket svårt att fatta!
Hur långt jag hinner på den vandringen är naturligtvis helt ovisst, men märkligt nog känns inte det  särskilt oroande, trots att jag fortfarande tycker att jag har så mycket att leva för.
Först och främst en stor härlig familj som jag vill följa så länge som möjligt, och visst hoppas jag få möta blicken hos mitt sjunde barnbarnsbarn, som väntas när våren kommer.

Vid ett årsskifte, när glada raketstjärnor färgar himlen, blir ändå tankarna vemodiga.
För ganska precis tjugu år sedan bytte jag från en god tvåsamhet till ensamhet. Då tyckte jag inte jag skulle orka ett år, knappt en dag till. Nu gläder jag mig åt dagarna. Sorgen finns kvar, men jag har lärt mig leva med den.

Så här skriver skalden Dan Andersson om ett årsskifte:

Du nyår som susar med vingar av glänsande snö,
som blandar med glittrande solljus den bittraste vind
och tänder mer flammande rosor på jungfrulig kind
och  kramar än hårdare bröstet på den som ska dö 
– jag hälsar dig nyår med glänsande vingar av snö.

Inte lika allvarsamt poetiskt skildrar grönköpingskalden A:lfr-d V:stl-und  ett årsskifte, men jag tycker  att det mycket väl kan vara värt att ta till sig inför det år som väntar:

                              Nu är den sista tolvan slagen           
                              den
som jämväl kan kallas Noll,
                              då tiden är som mest i tagen
                              och åren går åt skilda håll.
                               …..
                             Ring tornur, fjärran över taken
                             det gamla ut, som tagit slut!
                             Ring in en framtid , pigg och vaken
                             med välgång såsom attribut!
                            Låt det dock höra helt till saken
                       att lyckan klappe på vår knut
                       och låt all oförrätt oss cleara;
                       Då är det meningsfullt att fira!

Bilden är hämtad ur ett kapitel i min bok “Gammelfarmors chiffonje”(1979), och skildrar en dag när sorg vändes till glädje och det blev “meningsfullt att fira”. Tecknare: Folke Norlinger

GOD FORTSÄTTNING!