Och livet går vidare …

 

Sommaren som gick  blev min balans allt sämre och jag  blev mer och mer beroende av en hjälpande hand och stöd av rullatorer både inomhus och ute. Vägarna och stigarna på familjens sommarviste i Tjusts skärgård blev mer och mer påfrestande att gå på och till vattnet nedom det branta berget vågade jag mig inte.

Men familjen visste på råd!

Till min 95-årsdag fick jag en stadig trappa med handledare i present. Den löpte stadigt mellan martallarna och hade till och med en avsats lämplig  för kaffe- och saftpauser.

Plötsligt hade jag lyckan att komma närmare strandlinjen och höra vattenklucket, glädja mig ungarnas lek och se ejderhonan som simmade förbi med sin rad av duniga bollar.

Men fast jag tränade flitigt i min trappa, så blev inte balansen bättre.

 

Länge hade jag sökt efter ett tryggare boende i Pilträdets servicehus på Kungsholmen men fått avslag med motiveringen att jag var i tillräckligt god kondition för att klara mig med hemtjänst för städning, inköp, dusch m.m.

I och för sig är det ju positivt att klassas som “för frisk” , och min bostad var trivsam och bra. Vänliga och duktiga kvinnor infann sig tre gånger i veckan till min hjälp . Men blodtrycket pendlade upp och ner, jag fick allt svårare att gå, även om jag envist fortsatte med mina dagliga promenader. Jag kände en ständig oro för att ramla. De ryggbesvär, som jag dragits med i tjugu år efter ett fall, förvärrades också, men värk kan ändå lindras med hjälp av tabletter. Värre kändes det med obalansen.

 

Och så en dag mellan vinter och vår hände det som man aldrig tror ska hända. Jag blev rånad i hissen till min bostad.

Jag hade varit och handlat, och knappt hade jag stigit in i hissen med min rullator förrän ett medelålders par trängde sig in. En lång kraftig man i mörk ytterrock,tryckte ett papper i ansiktet på mig och sade något om en adress. Och en  fingerfärdig kvinna lade beslag på mitt bankkort och min trygghet

Nu efteråt vet jag genom polisutredningen att det avslöjats i butikens säkerhetskamera hur de kunde läsa av när jag slog in min kod, och att de väl sedan följde efter mig hem. Och pengarna de hade lyckats få ut på kortet har jag fått tillbaka från banken.

 

En oväntad  händelse hade förvandlats till ett olustigt minne bara … Eller?

Nej, tre veckor senare blev jag plötsligt allvarligt sjuk och i psykisk obalans med överdriven misstänksamhet och rädsla, som jag först nu känner att jag  har kommit över. Bara blodtrycket fladdrar fortfarande.

Så bättre födelsedagspresent än den fina trappan kunde jag inte ha fått. Det var en fröjd att, som  alla år förut till midsommar återvända till det härliga men inte alltid så bekväma skärgårdslivet där jag alltid var omgiven av flera i min stora familj. Och efter bara ett par veckor där, fick jag dessutom ett telefonsamtal med det besked som jag inte ens hade vågat tro på.

 

Jag hade fått ja på en förnyad ansökan om en hyreslägenhet i Pilträdet!

 

I skrivande stund och medan höststormen rasar sitter jag  alltså nu trygg på min nya arbetsplats sex trappor upp på Serafimergränd 17 på Kungsholmen, och en rapport om min nya tillvaro där kommer “i nästa nummer”.