Att vårt språk ändrar sig och följer med all annan utveckling är väl ganska naturligt, men ibland är det verkligen svårt att hänga med i svängarna.

Ungdomarna är t.ex. kvicka med att  skapa nya ord. Att adda betyder att lägga till och att messa är att skicka sms är ju ganska lätt att fatta, men att fett najs betyder något riktigt bra, skitbra helt enkelt, det fattade jag verkligen inte förrän jag frågat en yngre person om det.  Att kalla någon som vill vara lite förmer för creddig, tycker jag faktiskt låter bättre än snusförnäm eller fin i kanten  eller  vad vi hittills haft för benämningar.  För att nämna några av otaliga exempel.

Sen har det väl inte undgått någon att vi fått ett annat alldeles nytt ord som diskuteras mycket och med stort allvar i medierna. Det är att ordet hen ska användas  istället för för han och hon.
Konstigt känns det, det tycker jag nog, och mycket knepigt måste det bli om man ska skriva en dialog mellan en kvinna och en man. Nåja,  det finns andra språk som klarar sig med ett neutralt ord, t.ex. finskan och grekiskan, så då kanske vi också kan lära om.
En ganska vild debatt i frågan pågår i alla fall, det förstår jag när jag råkar läsa en Chatt om ordet hen i SvD.  Där talar bland annat någon som är för ordet om “genuspedagogernas översitteri” medan en som är emot det tycker att “individen ska ha ett fritt val att välja sin egen indentitet”.
Med mindre allvar och mera kvickhet skaldade Holmberg på Namn och Nytt-sidan i DN den 9 mars, och jag kan inte låta bli att citera honom:

   De män och kvinnor på vår jord 
     som ser sig som ett “den”
     kan glädjas åt det lilla ord
     som brukar stavas “hen”.

     Så kläs vårt språk i en ridå
     av snövit könlöshet
     och det blir knepigt att förstå
     vem man har lust att sätta på.
  Nu hurrar vi för det! 

Själv känner jag inget motstånd mot att det kommer nya ord in i vårt språk, men jag tror knappast att jag själv kommer att använda mig av ordet “hen”. Och så undrar jag förstås hur man ska böja det…