Såg ni det fantastiska TV-programmet om kvartersdoktorn?

När hans problem med att anpassa sig till livet som pensionär blev för stora, så öppnade han en enkel privatmottagning för människor med vaxproppar i öronen och patienterna lät inte vänta på sig. Om jag förstod saken rätt, så låg hans mottagningen i ett uthus på grannens bondgård och många kom inklivande direkt från vardagen – och efter några minuter så var problemet borta. Men varför hade de inte redan varit hos någon annan doktor?

Att höra dåligt är utan tvekan ett problem som ofta hör åldrandet till. Man säger va? i tid och otid. Man har svårt att hänga med i samtal. Man irriterar sig på att “folk i TV” pratar så fort och slarvigt och man börjar oroa sig för en dövhet som kanske väntar. Och av någon märklig anledning så ger dövhet ibland också upphov till både skam och löje. “Ingen hör så dåligt som den som inte vill höra” kan väl för all del vara sant,  men den gamla sagan “God dag yxskaft” blir inte särskilt lustig om man tänker efter.

Själv drabbas jag av oro för sämre hörsel ungefär en gång om året, men varje gång visar det sig dessbättre vara en oro alldeles i onödan.  Jag får nämligen vaxproppar i öronen.

Vaxproppar, tänker tydligen många och fnyser lite. Så äckligt! Man måste väl se till att hålla sig ren! Men så enkelt är det inte. Jag tror inte din läkare skulle gilla om du sa att du försöker hålla öronen rena genom att peta i dem med tops eller kanske med en vaddtuss på en pinne. Vaxet samlar sig där ändå hos många, och jag är en av dem.

BB revaxörI igår var jag på en rutinundersökning och fick bara positiva besked. Jag frågade också doktorn om han kanske skulle kika i mina öron, och när han hade gjort det log han gott och sa:  Här var det ganska tätt, det här får vi nog låta syster ta hand om. Och nu har jag köpt Revaxör som jag ska spreja in i öronen tre kvällar i rad för att mjuka upp de besvärliga propparna, innan en sjuksyster kan spola bort dem. Det är inte ens en obehaglig behandling, men jag ska ärligt erkänna att man inte känner sig särskilt renlig, när mörka vaxkulor börjar trilla ur öronen. Men när det är gjort är jag alldeles säker på att jag hör riktigt bra igen.

Naturligtvis får man aldrig nonchalera om man misstänker att man har någon hörselskada. Och skulle det vara så illa att du känner skam för att bli döv och bli beroende av krångliga hörapparater, då ska du leta upp de artiklar som min medbloggare Inger har skrivit här i Mitt Nu om just hörselproblem. Hon har själv haft hörselproblem långt före sin pensionsåldern och har både tröst och kunskaper att förmedla om t.ex. förbättrade hjälpmedel för den som kanske börjar känna fruktan begynnande för dövhet.

Det är skönt att man kan bli av med sin oro för att man hör sämre genom att helt enkelt spola det besvärliga vaxet ur öronen.

Men man ska ha helt klart för sig att det visserligen kan lindra onödig oro, men det är ingenting som kan bota hotande dövhet eller hörselskador av något slag.