NÄRA NYCKELHÅLET. 
Fortare än jag kunde ana hamnade jag väldigt nära nyckelhålet. Kanske sökte sig ögat ut i det okända, men denna gången fick jag stanna på rätt sida om dörren i min trygga tillvaro. 
    Jag låg på mitt ensamma rum på infektionsavdelningen och såg hur en liten vattendroppe  lämnade den stora vattenbehållaren i droppställningen ovanför min säng och följdes av en till och en till utan uppehåll och  i gott sällskap med antibiotika. De följde de tunna slangarna ner i fästet på min arm och vidare in i min uttorkade kropp.
   Hur en ständig “vattenpimplare” som jag kunde bli så uttorkad att det krävdes flera liter vätska för att allt skulle  fungera igen, funderade jag inte alls över då. 
    Allt jag minns är vänliga röster och ett stort lugn i ett blekblått dunkel där vattenpärlorna rörde sig. Faktiskt precis samma minnesbild som jag har från den gången när jag i tioårsåldern höll på att drunkna.  
   Feberyra? En dröm? En hallucination? 
   Ingen har svaret på det förrän dörren till det okända öppnas. Att det kan gå så fort, vill man helst inte tänka på, och det är nog bäst så.