EN LITEN GUL OMELETT.

Maten var inte dålig, det vill jag inte påstå. Samma för alla, färglös och lite småtrist, joodå, men fullt ätbar, och aptiten var ändå inte så stor. Måltidsdryck fick man välja själv, till och  med öl om man så önskade.
   Men stora sjukhus och vårdinrättningar har sällan egna kök.
   Långa vägar genom land och rike transporteras maten, portioneras ut, värms (i mikro?) och serveras.
   Matematikerna kan säkert ge oss trovärdiga siffror om klokskap och besparingar i den processsen.    Vem kan då tänka på sådana petitesser som att t.ex. Alicia, 96 år, plötsligt kan drabbas av en stor längtan efter en liten gul omelett. 

Alicia ville sällan äta. Oftast spottade hon ut de tuggor någon med stort tålamod fick henne att ta emot. Lika ofta blev hon aggressiv, och de som försökte hjälpa henne fick ta emot många hårda ord. Ibland skrek hon ut sin motvilka mot mat och kanske mot livet.

Men plötsligt sent en kväll bad hon lugnt nattsyster om en omelett. “Bara en liten”, sa hon. “Vispa ett ägg med lite grädde och vatten. Ta bara en klick smör i pannan. Jag har ägg i kylskåpet.”  
   “Javisst Alicia. Sedan…” sa syster, för vad skulle hon säga. På vår avdelning fanns heller inget kök och säkert ingen stekpanna eller några ägg i kylskåpet. 
   Alicia upprepade sin bön om och om  igen, alltmera aggressivt. Lugnade sig sedan så småningom efter flera “sedan” och somnade, kanske efter en spruta, vad vet jag.
    Men jag hoppas hon fick drömma om en nygräddad gul omelett den stund hennes lugn varade.

PS
Till min glädje läste jag i en liten notis i SV D den 20/1  att sjukhusen i Stockholm ska få egna tillagningskök. Det är Landstingets Måltidsutredning som föreslår detta.
    Hoppas förslaget går igenom och sprider sig över landet.

Läs också Ullas blogg på denna sida den 15 jan med titeln “Tjenare din gamla skata, sitter du här?” 
Ulla  berättar där så klokt om hur verkligheten bakom alla de sorgliga problem vi läser om också kan vara.