Varje eftermiddag hamnar jag verkligen på skuggsidan.
Min vinterhärdiga häck tittar upp ur snödrivan och ber mig ha tålamod.

Mitt emot, i den “husring” jag bor i, ser jag ändå att våren närmar sig.
Parken liknar metrologernas kartor i TV, fast de har andra färgskalor. Sakta kommer marken med det bruna gräset närmare  den vita snön utanför mina fönster.
Två flickor har slagit sig ner på solbänken framför syrenbuskarna, fast den bruna marken har långt dit än.
De har långa färgglada halsdukar, som säkert värmer gott, och de blundar mot solen.
 
De lövlösa träden tecknar sig vackert mot det himlablå.

Men på förmiddagarna, i köket och arbetsrummet, lever jag mitt vardagsliv på solsidan.
Då ökar mitt tålamod.
I väntan på vårblommorna njuter jag istället av rosorna på mitt bord.
Och jag vet ju, att nästa månad kommer körsbärsträdet i fagert överflöd att blomma utanför köksfönstret.