Advent är här, julen närmar sig och det är dags att baka och dekorera pepparkakorna.

Här är det Olivia och farmor som med stort allvar samlar sig inför uppgiften att ordna en dekorativ vagn åt pepparkakshästarna. Annars var  stunderna av skratt och stoj och härligt kletande många, när fyra kusiner mellan 2 och 6 år igår släppte fantasin loss när farmor/mormor ordnade pepparkaksbak i söndags och det är härligt (men jobbigt, det ska erkännas) att som gammelfarmor/mormor ha lyckan att vara med på sådana fester.

Igår publicerades min artikel om “En julkalender som börjar i juni och handlar om ett ålderdomshem” här på vår sida.Den handlar om när jag år 1979 fick i uppdrag av Sveriges Radio  att skriva deras julkalender, Gammelfarmors chiffonjé,  som också blev en bok.

Valet av ämne kan ju tyckas en smula märkligt, för vad visste jag egentligen, då för mer än trettio år sedan, om hur det var att vara gammelfarmor…  Jo, en hel del, faktiskt, det märker jag snart, när jag nu läser om boken.

För att ta ett exempel: Barn idag må ha aldrig så avancerade leksaker och kunna hantera mobiler och läsplattor, som inte ens var uppfunna på den tiden, lika bra som många vuxna och i varje fall bättre än jag kan. Ändå roas de yngsta av min käpp och min rullator och ser ingenting märkvärdig i att jag behöver sådana hjälpmedel. De är busiga och olydiga och glada och kramiga och ilskna och glada.

Och tröttsamma och ljuvliga i samma blandning nu som då!