Ändrar du ditt röstläge, höjer du rösten och talar sakta och med enklare ord, när du talar med äldre människor och kanske också med personer som sitter i rullstol, oavsett i vilken ålder de är?

Naturligtvis inte, svarar nog de flesta. Fast det kan förstås vara befogat när man märker att någon är döv eller om man anar demens. Men annars ska du nog inte vara så säker.  Det finns faktiskt forskning som säger att de allra flesta övergår till att tala barnspråk när de möter äldre människor eller andra som de uppfattar som hjälplösa.

Min ”idékorg” rymmer lappar och anteckningar, gamla och nya, som jag vill komma ihåg och som ibland kanske kan ge uppslag värda att skriva om. Där hittade jag igår detta ganska oroande citat:

“Amerikansk forskning visar att vi automatiskt lägger in en lägre växel när vi möter en äldre person. Vi börjar prata barnspråk helt oavsett om den äldre personen vi talar till är fullt kapabel att förstå vanligt vuxet språk. Vi läser inte av personens mentala kapacitet, utan låter oss styras av förutfattade meningar.”

På engelska kallar forskarna det elderspeak.

Christina SamuelssonMin anteckning har jag hämtat i Språktidningen och det är daterat till mars 2013. Jag letar fram det aktuella numret i denna förnämliga tidskrift, som alla ligger sparade i min bokhylla nästan som en uppslagsbok. Där kan jag nu läsa att det är Christina Samuelsson, docent vid Linköpings universitet, som forskar i prosodin, d.v.s. språkets rytm och melodi, som är intervjuad i en artikel.

Hon instämmer helt med den amerikanska forskningen och har också gjort en studie som visar att personalen på svenska äldreboende anpassar sitt språk när de talar med äldre.
Att hörseln ofta blir nedsatt vid hög ålder är ingen anledning till att höja rösten, och hon tar syrsorna som exempel. Deras spel är toner med  hög frekvens och det är ett ljud som försvinner först för oss.

“Därför verkar det ologiskt att man höjer tonläget, när man talar till äldre”, säger hon.

Men ingenting är enkelt. Det finns också många uttryck som kan verka mer förminskande än vänliga, och ”lilla hjärtat” och ”lilla gubben” känns kanske för familjärt, när det används för ofta.

Många talar också i vi-form till den äldre. ”Har vi tagit vår medicin nu?”

Den ljusa rösten kan vara ett sätt att visa omsorg. Men den kan också ha motsatt effekt och försämra den tilltalades självständighet och självaktning”, menar  Christina Samuelsson. “Har man stort hjälpbehov tycker man mindre illa om det, men klarar man sig själv uppskattar man det inte.”

Dessbättre framgår det av artikeln från 2013, som jag hänvisar till här, att detta med att tala barnspråk med äldre uppmärksammas mer och mer. Särskilt bland personalen på våra äldreboende talas det mycket om vikten att bemöta de boende med respekt, och vi vågar väl hoppas att fler och fler blir medvetna om hur fel det kan bli om man låter sig styras av förutfattade meningar och att grått hår och nedsatt hörsel räcker för att vi ska börja prata barnspråk”. 

Men även vi, som vid hög ålder inte tycker att vi blir tilltalade som små aningslösa barn, har nog alla ibland känt oss förminskade i olika sammanhang.

En äldre bekant beklagade sig nyligen för att hon var helt ointressant som kund i de stora klädkedjorna och att en expedit lite nedlåtande hade sagt att en T-shirt som hon gillade ”kanske var tänkt för yngre tjejer.”

För mig var det alldeles tvärtom igår, när jag i en lite mindre affär upptäckte just en sådan tröja som jag sökt länge efter. En medelålders man kom genast fram och berättade om kvalitet och de tvättmöjligheter, som jag själv redan hade kollat. Och  när jag hade bestämt mig för köp erbjöd han mig vänligt att hjälpa mig till kassan. Där informerade han mig om hur jag skulle sätta in kortet och slå koden.

Då kände jag mig förminskad! Jag går visserligen med rullator och har grått hår, men jag har hittills klarat mig bra i butiker.

Affärer som säljer datorer, telefoner och tekniska grejer i allmänhet undviker jag dock helst. Där ser många unga och kunniga försäljare ut som de tror att jag gått vilse när de observerar min rullator, och de svarar på  mina frågor med ett fackspråk som jag inte förstår hälften av. Om jag försäkrar  mig om att ta med mig en yngre anhörig som sällskap, så är det honom eller henne de vänder sig till. Det är irriterande.

Irriterad blev jag också i förra veckan, fast den gången mera på mig själv. Jag hade handlat mera än jag tänkt och rullatorn var lite svår att manövrera där gatan var uppgrävd och man måste gå på provisoriska utlagda plattor. En man tog tag i den och sa: ”Vänta ska jag hjälpa dig, lilla gumman” och jag svarade lite avmätt ”Tack, men  jag klarar  mig bra själv”.  Efteråt var jag glad att jag inte sade det jag hade på tungan: ”Jag är ingen liten gumma åt dej”. För naturligtvis ville han bara vara snäll och hjälpsam.

Överdriven artighet och att man står den äldre för nära och klappar den äldre på axeln liksom att använda uttryck som ”lilla vän” och ” lilla gumman” ska undvikas och kan betecknas som ålderism, så sägs det i slutet på den artikel som jag har utgått ifrån, och där det berättas också att även forskningen visar att när det  pratas barnspråk med äldre och med andra som man uppfattar som hjälplösa så kan det i sin tur kan leda till att de inte tycker de klarar av att delta i ett samtal och att de isolerar sig och inte vill prata med andra.

Men känner man att man , trots hög ålder, inte blir tilltalad på barnspråk i vanliga fall, så ska man naturligtvis inte vara så överkänslig och svara så snorkigt på enstaka överdrivna artigheter, som jag var frestad att göra till den vänlige mannen som erbjöd sig att hjälpa mig över gatan med min alltför tungt lastade rullator.

Men det kanske kan vara klokt att fundera över om du kanske använder elderspeak/barnspråk när du talar med din gamla mormor.

Källor: Egen erfarenhet och artikeln i tidningen Språk som jag recenserat här är skriven av Eva Granbeck.
Foto: Pixabay.com

Vill Du läsa Birgits bloggar? KLICKA HÄR!