Prylbanta och döstäda

 

Nya ord dyker ständigt upp i vårt språk. Många är på ”svengelska”, det vill säga i en salig blandning av engelska och svenska. I flera fall förvandlar man substantiv till verb. Till de senare hör orden prylbanta och döstäda, som båda associerar till människans mani på att samla på sig onödiga saker.

Ord som blir synnerligen aktuella när man just flyttat med alla sina pinaler från en bostad till en annan.

DÖSTÄDNING Ingen sorglig historia  och PRYLBANTA  är namnet på två av höstens nyutkomna böcker. Jag har inte läst någon av dem än, men de har redan väckt många tankar och de står därför båda högt på min ”läsa snart-lista”.

 

PRYLBANTA är titeln på en bok av Elisabeth  Byström och Johan Ernfors. Jag har ännu inte läst den, men titeln på boken gör att man frågar sig vad som menas med en pryl.

Ja, i min tankevärld är det främst onödiga ting, som man köpt för att de var vackra eller bara på modet just då. Eller kanske är det en souvenir från en resa. Men det kan också vara presenter – saker köpta ”för vad ska man egentligen ge honom/henne?” Som efter lämplig tid hamnar längst in på en hylla. 

För så kallat ”känt folk” måste det vara ett stort bekymmer. Fast å andra sidan är det ju lite rörande när ensamma tant Eva-Greta skickar hemvirkade grytlappar till kronprinsessan.

 

Gåvor av vänner och familjemedlemmar eller min salig mors alla hemvirkade dukar som varit omoderna  i decennier, nekar jag däremot att kalla prylar även om de i flyttningens möda verkar alldeles för många. Och därmed får jag en lämplig övergång till nästa verb.

 

 

DÖSTÄDA. Men usch då, döden ska man väl inte prata om när man fyllt 95 och mår efter omständigheterna tämligen bra. Men kanske är det just döden man bör tänka på när man sitter där omgiven av alla sina onödiga prylar. Inte bara lämna kvar allt till en jobbig dödstädning för de efterkommande.

Det är titeln på en annan nyutkommen bok skriven av Margareta Magnusson.

 Men det är skillnad på att dö-städa och att död-städa.

För mig var den dö-städning jag ägnade mig åt innan jag flyttade, en både sorglig och lustig historia med tårar och skratt. Inte så mycket för prylarnas skull som för alla papper som hopat sig genom decennierna.

Att t.ex. läsa gamla påbörjade manus, som aldrig blev mera än idéer…

Att möta sig själv i dagböcker som skrevs, när livet var som svårast…

Att möta sitt eget unga jag i gulnade tidningsartiklar om stunder av framgång. Eller högar av band med inspelade radioprogram… 

I allt fanns minnen  – glada, vemodiga, sorgsna… Var detta verkligen jag? Var detta min röst? Var det verkligen så jag tänkte?

 

Att död-städa är något helt annat och det har jag gjort flera gånger. Efter mina föräldrar, men de var tack och lov inga skrivande människor som lämnade luntor av papper efter sig. Men ett tummat och välläst kärleksbrev kan också berätta mycket. Ibland kunde det kännas som jag gjorde intrång i deras liv, men mest av allt var det ändå tacksamhet för att deras kamp med ålderdomen var slut.

Att dödstäda efter min man var den tunga plikten, att vrida om nyckeln till ett liv som kändes alldeles för kort. Känslan av tacksamhet och lycka för vad vårt gemensamma givit kom senare – det fanns det inte kraft för i den stunden.

 

Vad säger oss då dessa två tämligen nya verb i det svenska ordförrådet: att prylbanta och att döstäda? Och att betänka skillnaden i orden dö-städa och död-städa?

Ja, kanske ger de oss bara styrka att behärska vår mani och vårt stora behov av att samla på oss en massa onödiga  prylar. Tänker jag, medan jag eftertänksamt vrider på den fula keramikskålen som jag fick en gång – kanske var det på min 40-årsdag – innan jag ställer den längst in på hyllan för saker som jag inte hittat någon lämplig plats för i min nya lya.

 

Böckerna finns på biblioteket eller kan köpas via www.bokus.com.