Runt parken omgiven av fyravåningshus i ring, där jag bott i fem år nu, och där otaliga adventsstjärnor lyste upp vintermörkret den första julen, har de nu blivit färre och färre.
I de flesta fönster har de blivit ersatta av girlanger och ljusridåer.
Visst är det vackert, det också, men jag börjar faktiskt undra:
Är det dags att rädda stjärnorna?

Det är i alla fall med stor glädje jag tänder min egen stjärna varje år.

Vi fick den i present av mina svärföräldrar när vi som småbarnsfamilj år 1958 hade flyttat in i vårt första egna hus i Orsa,  Den var köpt i Våmhus, grannkommunen, som är känd för sina fina arbeten i spån och för kullorna som gör så vackra smycken av människohår.
När det blev populärt att lysa upp vintermörkret med adventsstjärnor någon gång på 1940-talet, började de också tillverka sådana, och vår stjärna är en av dem.

Den stjärnan, som har följt mig alla år sedan dess, hänger nu i fönstret mot parken.
I köksfönstret mot gatan kan jag glädja mig åt en annan släktklenod. Där står ljusstaken tillverkad av min mans farbror, som var en riktig mästersmed, och den är också en inflyttningpresent från samma tid i livet.
Nu blinkar den vänligt välkomnade åt mig varje gång jag kommer hem från någon tur i storstaden och påminner om tider som var.

Så mycket annat julpynt blir det inte numera,
sedan barn och barnbarn tagit över ansvaret för julfirandet
och att det blir  varmt och roligt är jag alldeles säker på.

 

.