Vet du vad en lysduk är?
 
Jo det är en vackert broderad mindre duk som lades ovanpå den kanske hemvävda linneduken när det var kalas eller kafferep.
Det var alltså på den tiden när det hörde till den kvinnliga begåvningen att vara duktig i handarbete.                                                                                          
                                                                                 

Min mamma, född 1893, var mycket skicklig att virka och brodera. Hon åstadkom ofta riktiga konstverk med sina sy- och virknålar och det var hennes stora intresse så länge hon levde.
I sin mest aktiva ålder var hon en fiskar- och småbrukarhustru. Kor skulle mjölkas, tvätt skulle bykas och manglas och strykas, bröd skulle bakas. Men sina handarbeten hann hon alltid med ändå.

Jag lärde mig också många fina stygn av henne. Stjälkstygn, myrgång, kedjesöm, plattsöm , men det jag tyckte var vackrast av allt, hardangersöm, var för svårt för mig. 
Jag hade inte fått hennes stora intresse  i arv, och jag blev aldrig så duktig som hon.

Och tur var kanske det.
För när jag var ung fru med eget hem, så var det inte modernt med broderier, då skulle det inte vara dukar på alla bord.
Då kallades allt sådant för missbrukad kvinnokraft.

Och så otacksamma vi var, både jag och mina barn, när de blivit vuxna!

Mamma/mormor tillverkade de vackraste dukar och sängöverkast och till och med gardiner till oss. Alltid. Till jul och till alla födelsedagar. Och visst tackade vi henne och sa “oh, så vackert” och “vad du kan”.
Och sedan hamnade de fina presenterna i skåp och lådor.

Nu är  tydligen stickning och virkning riktigt på modet igen.
Nyligen såg jag en bild av en helt “invirkad” cykel i granna färger och ibland man kan till och med se virkade fodral  (eller vad man nu ska kalla det)  på trädstammar och staket.
Sannerligen en märklig hobbyverksamhet. Men det kanske kallas konst.

Men för ett par år sedan fick i alla fall min duktiga mammas fina handarbeten ett ganska oväntat erkännande.

 Det var när min dottersons förstfödda skulle döpas och det visade sig att hennes morssläkts dopklänning var för liten. Istället bars hon fram i en alldeles  ny  dopklänning sydd av sin gammelfarmors mors brudlakan från 1919 med decimeterbreda virkade spetsar.

Tänk om mamma hade fått uppleva den stunden!