Sju veckor lindad i fetvadd

1925 – 1935

Och livet gick vidare för flickan på ön, hon som växte upp i en miljö fjärran från vår tids livsbetingelser och värderingar. Flickan på ön, som var jag en gång …

Bortsett från den första incidenten med en påhittad läxa, i skolan med tre klasser som undervisades i samma sal, blev tiden där till mitt livs första stora upplevelse. Läsa och räkna gick lätt, att skriva med det vassa stålstiftet var svårare, det blev så lätt plumpar. Men bäst av allt var ändå att lyssna till de större barnen, som läste om främmande länder och om märkvärdiga djur. Och så lärde jag mig älska psalmverser. Rytmen och de främmande men vackra orden. Och jag var överlycklig när passerat småskolan och äntligen fick en psalmvers i läxa.

Därhemma hade det hänt två fantastiska saker. Min pappa hade köpt motorbåt,  och det var så lätt och roligt att komma till Ingegerd och de andra släktingarna på Hälla. Dit det tog en timme att ro, med motorbåten tuffade vi dit på dryga kvarten. Och inte nog med det. På en ny hylla i köket stod en radio med högtalare. Den drevs av batterier som stod i trappan till vinden och det kändes väldigt märkligt.

Ofta “lekte jag radio” framför kossorna i lagården och till påhittade lyssnare som jag mötte i skogen. Tänk om jag anat att det en gång skulle bli en del av mitt yrkesliv…


Viktigast av allt vi lyssnade till var sjörapporten, näst i populäritet var timmen med musik.
Den började alltid med en marsch och slutade med populära operaarior och däremellan var det ett blandat utbud med visor och  orkestermusik. Jag vill mena att det var högtidsstunder!

Men när jag hade gått en termin i femte klass hände något som hindrade skolgången. Jag fick en svår infektion med värk i lederna. Först låg jag i ett par veckor i soffan i rummet innanför köket, och hade det mest behagligt, skämdes bort av mamma och fick böcker i paket från fröken i skolan.

Men det onda gav sig inte, och det blev bestämt att jag skulle till lasarettet i Västervik. Och det var inte bara att kalla på ambulans …

Det gjordes en bår av två störar och en filt. I den bar de mig till pappas nya motorbåt och lade mig varmt omstoppad i fören. Framför oss hade vi tre timmars färd, delvis över öppet hav. Lappri, tyckte de äldste som visste hur det var när man måste ro i timmar, kanske en hel dag, hela den långa vägen. Och sedan vi lagt till i Fiskehamnen, bar pappa mig i famnen upp till Lasarettet.

Kanske minns jag fel, men jag  tyckte det var ett stort äventyr och inte heller kan jag minnas att de sju veckorna som jag fick stanna på sjukhuset var så svåra, som när man ser det ur dagens perspektiv.

Diagnosen var först ledgångsreumatism och för att lindra värken lindades armar och ben i fetvadd som gav en förfärlig klåda i sängvärmen, och jag fick inte lämna sängen.

Vi var sex på salen, jag och, i mitt tycke, fem gamla tanter. Och nu fick jag plötsligt glädje av min kärlek till psalmverser, för Fröken Jansson med sitt brutna ben var strängt religiös och  hon höll aftongudstjänst med oss varje kväll. Men hon hade det lite svårt att hålla reda på raderna i psalmverserna och det hade inte jag. Så jag blev snart någon slags vicepastor åt Fröken Jansson.

Ett starkt minne från veckorna på lasarettet är att jag fick mitt livs första blodapelsin, som pappa hade köpt med sig vid ett av de fåtaliga besök som jag fick.

Efter fem veckor i fetvadd, drabbades jag av en ny infektion, och då tog de bort mina halsmandlar. En fasansfull upplevelse när jag efter bedövning fick sitta på en stol under hela operationen. Men det gav resultat. Värken i lederna gav med sig och efter ytterligare två veckor fick jag åka hem.

Men jag hade fortfarande svårt att gå, och undra på det efter sju veckors sängläge. Pappa fick bära mig tillbaka från sjukhuset till båten i fiskehamnen. Men den här gången stannade vi på ett konditori och jag fick choklad med vispgrädde före hemresan.

Men att åter vandra stigen till skolan verkade svårt och jag fick ju akta mig för att bli förkyld. Det var lätt att bli våt om fötterna i skogen före gummistövlarnas tid.

Men det problemet löstes på ett för mig oväntat sätt. Jag blev inackorderad hos Fröken i Skolan och fick bo i hennes vindskammare resten av terminen.

Hos Fröken Edva, min dyrkade skolfröken, som till och med hade en vit samojedspets som ibland fick sova i min säng.

Och det var början på en ny period i livet för barnet på ön, för den knubbiga flickungen på porträttet, som var jag en gång för längesen. Livet med andra livsbetingelser och andra värderingar.

Härliga dagar fyllda av glada minnen. Men också en tid när det skulle dyka upp nya problem.

 
Fortsättning följer.