Med förundran ser jag på familjebilden, som jag nyss fått inramad. Den är från min 90-årsdag, när vi alla var samlade.

Nej, inte alla. Min man är borta sedan snart tjugu år  –  det är ett tomrum som inte syns på en bild, en sorg som jag fått lära mig leva med. 

Tjugu personer var vi  framför kameran. Barn och barnbarn med sina respektive. Barnbarnsbarn.
Fyra generationer.
En dag fylld av glädje och lycka.

Bilden ger många tankar “om livets outgrundliga väg“, som en dotterdotter skrev i sin brudvers.
Först detta märkliga att två möts av en ren tillfällighet, ett möte som sextiofem år senare utvecklats till detta stora grenverk av släkter och namn, nära och kära.
Sextiofem år – en evighet och ett ögonblick känns det som.

Hur och vart ska trådarna leda i framtiden?
Även om chansen att få veta det är lika med noll, så visst undrar man.

Mer prosaiska men nog så knepiga är tankarna på kroppen. Denna eländans lekamen, som det ofta är svårt att komma överens med, när åren blivit många. Ständig spaning efter en stol, en arm, ett stöd. Inte kunna springa ikapp eller krypa omkring med de minsta. Och visst kändes det trist när de yngre generationerna skakade loss i bröllopsdanserna, när man inte ens kunde hänga med i valsens trygga takter längre.

Men strunt i det. Inte så många kan dansa vals numera.

Svårast är ändå vemodet. Det dyker upp som “gubben i lådan”, utan minsta förvarning, när det är högtidligt eller när det glammas som mest.

Varför fick vi inte dela den här dagen också?

Då gäller det att minnas det goda vi ändå fick uppleva tillsammans. 
Det är inte så lätt alla gånger, men

                  “man diktar sig till mod och ro                                           
                   envar efter sitt mått…”

för att citera skalden Nils Ferlin.