Snart blommar blåbärsriset och vemodet växer.

Det är så mycket man för alltid får lämna bakom sig när man passerat de nittio. Tvåsamheten. Barndomsvännerna. Melodierna som ingen längre minns. Rörligheten.  Och när blåbären mognat kan jag inte längre plocka dem.  Ständigt måste man kämpa mot saknaden. Ständigt måste man öva sig i det svåraste av allt, att inte fastna i sorgen, att ständigt försöka styra tankarna till minnet av det goda och det glada.

Varje sommar  i mitt barndomsland, sedan min man dött och sedan min rygg hindrat min rörlighet, kom min bror till mig med  en bukett blåbärsris där de första bären lyste. Nu är han  borta, och nu kommer han inte med flera blåbärsbuketter.

Nu läser jag min svåra läxa igen: Tygla din sorg och ditt vemod.

“Räkna de lyckliga stunderna blott och glöm dem som sorger dig ger…”  var en populär melodi i en film på 1940-talet.
Jag minns ingenting av innehållet i filmen, jag kanske inte ens såg den, men sången minns jag, och citatet är väl värt att komma ihåg.