Fiskebåten VK 16 låg  på sin  plats under båthustaket när vi kom, inte i blått sommarvatten som när vi vanligen ser den. Det låg is över hela fjärden, men vi hörde dånet från havet och förstod att det var isfritt. Nästa morgon hade fritt vatten börjat leta sig in mellan Ekö och Rundkalen.
Grannarna från Ekö,  som haft “skoterväg” där hela vintern, gick för sista gången denna vår på gungande is över till vår ö. Återfärden skulle  de göra med en båt som låg förtöjd vid fritt vatten i Flatvarp.

Alla skulle vi på begravning den dagen.

Lasse och VK 16 hade gjort sin sista färd ut till Karterna . En strömmingssköte låg fortfarande kvar i fören på båten.

En fiskare var död.

Han hade börjat sitt liv som ett oönskat barn och kom från ett barnhem i Stockholm till mina föräldrar och blev min min lillebror.
Han blev oss och ön och fisket trogen i hela sitt liv, i juni skulle han ha fyllt 78 år.
Han blev min fars fiskekompis och mina föräldrars stöd, när mina vägar ledde bort från ön. 
I tonåren blev han “affärsman” och cyklade många långa mil på fastlandet till människor som sällan såg en färsk fisk.
Cykeln bytte han så småningom mot en liten bil med plats  för lådor och besman och is.
Han blev också en hejare på att röka ål och sik, som var strändigt efterfrågat.

Ön under hans och min barndom var som ett litet “samhälle” med skola och affär. Utan broförbindelse men med många många bofasta. Av dem finns inte många kvar idag. Och när bron kom, styckades mark och nu slingrar nya vägar fram i en “tätort” av sommarstugor och en kiosk vid brofätet.
Lasse var väl ingen stor beundrare av lyxbåtarna i marinan ett par hundra meter från hans sjöbod och ibland kunde han sucka över ägarnas tafatthet i skärgårdslivet. Dricksvattnet sinade, rör frös sönder , tallar skulle fällas, ofta behövde de hans råd och hjälp. Men det betydde också liv och rörelse, nya vänner och många pratstunder i köket, utanför fiskeboden, på bryggan.
Det tyckte Lasse om!

Glesbygdsborna på fastlandet stod nog ändå hans hjärta närmast. Ringde någon och talade om sin saknad efter färsk strömming, så hände det ofta att han for dit med med en påse sprattlande silverfiskar och var redo för en stunds glad samvaro.

En fiskare är död.
I torsdags samlades vi kring honom för sista gången.
Det var utan högstämda tal men bakom hans familj fylldes kyrkan till sista plats
och vi lyssnade stilla till “Som en bro över mörka vatten“.