I min förra blogg funderade jag över lämplig litteratur för en flygresa.  
Målet var Skottland, men mina bekymmer var helt onödiga.
Knappt hann vi upp förrän vi skulle ner – 2 tim.20 min. var vi i luften –
och i gott sällskap blev det aldrig tid för någon läsning.

I hyrd bil for vi sedan från Edinburgh och låglandet
efter krokiga lummiga vägar, från öster till väster och
till Oban, namnet betyder “liten vik”,
vid den höglänta kusten och havet innanför de Inre Hebriderna.

Varför då VIP  undrar du kanske.
Jo, därför att när man som jag reser med rullator, så blir man så väl omhändertagen, på flyg och på hotell, som vore man en väldigt viktig person. Jag vet inte, men jag vågar tro att det är lika för den som är beroende av rullstol eller andra hjälpmedel.
Eftersom vi bara skulle vara borta i fyra dagar behövde vi bara handbagage.  Allt som krävdes före kontroll och  ombordstigning var en “tagg” till rullatorn. Sedan var det förtur i alla köer tills jag lämnade den vid flygplanstrappan och sedan återsåg jag den lika enkelt när vi landade.

 Med andra ord: Längtar du efter att göra en resa, så låt dig inte hindras av att din rörlighet är begränsad!

Vår vistelse i Oban var helt oplanerad. Vi  läste karta och broschyrer och valde ibland vägar bara för att de verkade spännande.
Vad som krävs är nyfikenhet och uppmärksamhet. Som till exempel när C ropade stopp vid en liten obetydlig skylt. Den ledde oss till en märklig kyrka med en mer än märklig historia, som Berlitz lilla reseguide inte hade skrivit ett ord om.

Men mer om denna kyrka och hur jag annars upplevde Skottland, som var ett helt nytt resmål för mig, det vill jag senare berätta om för MittNu i en artikel.

Avslutningen på min blogg idag får bli en bild av det vita och mysiga hotellet, som var vår fasta punkt i Oban, den lilla viken innanför Hebridernas öar och det stora havet,