Efter en mellanlandning i Norrköping för att trampa Biancas däck och klappa C:s häst skjutsade H mig dagen före midsommarafton till vår udde. Något önskeväder var det knappast, men det skänker man inte många tankar, när ögat möter utsikten över fjärden från alla fönster i våra små stugor och det enda man hör är när vågorna möter badberget.BB utsikt udden

Tystnaden var markant på ännu ett sätt. Alla familjemedlemmar under 8 år (7 stycken) skulle komma med sina föräldrar vid olika tillfällen några dagar eller veckor senare. Inget spring på stigar och berg. Inga glada skrik, inga skratt, inga bekymmer för förbjudna lekplatser för nära vattnet och de hala bergen. Men vi vuxna som var kvar – jag som mamma till mina döttrar och svärsöner – bytte midsommarstången mot en flammande brasa, när kvällen kom, och vi hade riktigt mysigt.

Så har veckan gått och våra dagar har varit lika omväxlande som vädret. Den som har en stuga saknar aldrig sysselsättning. Avlopp hade slammat igen, men en skicklig yrkesman kom i en jättebil, som egentligen var alldeles för stor för vår väg. Men mannen var också en skicklig chaufför, och så var det bekymret ur världen.

Gäster har kommit och rest vidare. Vi har ätit sommarens första stekta strömming. Själv har idogt traskat vägen till Sunte Kulle och vänt varje dag. Vägen inbjuder inte till rullatorpromenader, men det finns mycket vackert att njuta av vid sidan om den.

Gårdvaren Maxa vilar klokt nog för det mesta. Snart kommer kompisen Enzo och valpen Fabbri, och då kan det bli svårare att hitta lugnet alla gånger.

Sommaren har startat så sakta på Udden.