Diktläsningen i mitt liv har varierat och i  skolan älskade jag psalmverserna.

Många av dem sitter fortfarande kvar i huvudet. Samma “förmåga” har förresten en av mina svärsöner, men det är mera förklarligt. Jag hade ingen som helst kyrklig påverkan i mitt hem, men han fick alltid uppdraget att spela piano till psalmsången vid morgonbönen, när han gick i realskolan.  
Familjen i övrigt ler nog i mjugg ibland åt vår förkärlek till psalmcitat.

 I ungdomen var det mycket av Tegner och Runeberg och Hejdenstam, som alla var högtidliga och allvarsamma och noggranna med formen och rimmen. Fröding läste jag gärna högt på olika sammankomster, men hans mörka sidor  förstod jag nog inte då. Han var rolig  och den värmländska dialekten  låg inte så långt från min egen.

Sedan kom Nils Ferlin och klassade ut dem alla.

När jag flyttat till Dalarna på 1950-talet blev det mycket Dan Andersson och Karlfeldt. I Dalarnas Författarförbund hade vi många medlemmar som skrev lyrik. Olle Svensson som ofta lästes i radions “Dagens dikt”. Hasse Bing, som jag hade mycket redaktionellt samarbete med, när vi redigerade Förbundets antologier. Kejsar Kalle Sunesson, som även tonsatte sina dikter och sjöng och spelade luta. För att nämna några. Och förstås, inte att förglömma,ledamoten i Svenska Akademin Werner Aspenström. Och Rune Lindström, som skrev Leksands berömda Himlaspel  i form av sex Dalmålningar “om den väg som till Himla bär”.

Under de svåraste åren i mitt liv tog Tomas Tranströmer, nobelpristagare i litteratur år 2011, mitt hjärta i besittning med sin lyrik, och då kom han ut med sin bok Sorgegondolen. En rad ur den sitter som tatuerad i mitt sinne: “Gondolen är tungt lastad med deras liv, två tur och retur och en enkel.” Varför? Ja, säg det. Men det är ofta så den moderna lyriken fungerar. Även när man inte förstår den bokstavligt, så kan den få oväntade strängar att klinga. Just den här dikten talar om Liszt och Wagner och en rastlös kvinna som är gift med kung Midas, och den säger mig ingernting. Det är bara denna allra sista rad i den som berör mig.

Men recencioner av  lyrik berör mig ofta illa. Som på bilden här.

Vid sidan om texten  påpekas hur man ska  känna och tänka.                                   

 För läsaren är det ju som  pekpinnar.  

Och jag minns mina döttrar, när de var i tonåren.
De tyckte om när vi läste dikter tillsammans,
men när de gick i realskolan och började peta i alla texter,
både prosa och poesi,
så slocknade intresset mer och mer.
Vad jag vet läser ingen av dem lyrik numera, men intresset för
prosan har de i alla fall kvar.

Klippet är från DN för ett par dagar sedan.
Det är en ur en diktsamling, “Snöleopard”, från 1987 av Tua Forsström. Åsa Beckman hade recenserat.