Två gånger i månaden har jag en dryg timmes städhjälp.
Det är noga utrett och beviljat enligt 4 kap 1§ socialtjänstlagen , lite kanske för att mitt personnummer börjar med 22, men mest för att min rygg hör till de lynniga.
Städningen pågår just nu, och det är Mirjam från Peru, min favorit bland mina hjälpare, som låter dammsugaren brumma.

Själv sitter jag i min läsvrå i sällskap med dagens tidning och försöker lösa det stora och kluriga fredagskorsordet. Det går rätt bra och jag borde njuta av min bekväma tillvaro. Men det gör jag inte. Jag sitter och småskäms lite för att  Mirjam sköter det som känns som “mitt jobb”. Jag känner mig lat.

Lättja, lathet, är inte det en av dödsynderna?
Är det min sedan länge hädangångne “läspräst” som klappar mig på axeln eller var kommer den konstiga tanken ifrån?

När Mirjam är klar med kök och arbetsrum, får jag flytta tillbaka till skrivbordet och datorn, där jag nu sitter, och fånigt nog känner mig mera nyttig, fast jag inte har någon bestämd avsikt med skrivandet. Ungefär som när man glömt någon kod, så låter jag fingertopparna bestämma, och nu ser jag att Google erbjuder mig 20.500 träffar på “De sju dödsynderna”.

Jo då, lättja hör visst dit, liksom högmod, girighet, vällust, avund, frosseri och vrede.
Till min förvåning får jag också veta att de inte alls finns uppräknade i Bibeln.
Men katolikerna låter sig inte hindras av detta, de delar istället in synderna i dödssynder, huvudsynder och mindre synder, och de lättar syndabördan genom att bikta sig.

Med det lämnar jag Google och dödssynderna.
Min lättja är för stor för att jag ska fortsätta att tillägna mig flera kunskaper.

Förresten har Mirjam nu städat färdigt.
Köksbänken skiner, dammet är borta och hela lägenheten doftar härligt ren och fräsch.

Och jag undrar lite, om man kanske måste vara uppväxt  med “tjänande andar” i familjen
för att njuta helt och fullt av sin lättja, medan någon annan ser till att trivseln kan fortsätta.