Steniga minnen

 

Nyligen skrev Ingrid om hur hon med både möda och glädje byggde en stenmur, när saknaden efter Friskis och Svettis blev för stor. Flera ”steniga minnen” dök upp i min hjärna när jag läste hennes artikel.

 

sand-607923_1920Hur många gånger har jag inte skrattat vid minnet av en vän som plockade  stenar vid ett besök på Gran Canaria.

Han hittade så många, som skulle kunna bli en prydnad i blomsterrabatten i Sverige. En efter en placerades i bagaget.  Vid incheckningen på flygplatsen, när semestern var slut, hade han samlat på sig en rejäl övervikt till ett pris av över 1000:- kr. Detta var för väldigt många år sedan, och en tusenlapp var mycket pengar. Men han betalade och tog dem med sig hem!

 

Min egen sten-mani kan man numera se i en glasskål  på prydnadshyllan. Den är fylld av små olikfärgade stenar och skimrande minisnäckor, som jag fört hem som minnen från varma stränder i fjärran länder. För mig är det vackrare souvenirer än de muggar och fat som det står ”Minne från…” någon berömd turistort på.  Men visst har den tagit sig andra uttryck också.

 

iceland-8394_1920Om stelnad lava från någon vulkan räknas som stenar är väl osäkert. Men från en resa till Island förde jag i alla fall med mig hem en tung svart klump av lava, större än ett huvud. Det var när vi åkte med färja och bodde i Anton, vår kära husbil, och vi hade alltså inget problem med vikten på bagaget. Jag tyckte den var så vackert formad och den fick pryda uteplatsen vid radhuset, som sorgligt nog fick bli vårt sista gemensamma boende.

Men så blev jag då ensam och skulle flytta till storstaden, och där kändes det inte som det svarta ”konstverket” skulle passa in. Och vad gjorde jag då?

Jo, jag grävde en grop och gömde det djupt ner i jorden. Jag tänkte mig att någon skulle hitta den och  undra mycket över om det kunde vara ett märkligt fynd från en svunnen vulkanisk period i vårt land.

En fånig idé, förstås. Men tanken roade mig faktiskt! 

 

boulder-385401_1920När vi på 1950-talet flyttade till Orsa byggde vi vårt hus på en alldeles plan och mossig tomt bland tallar och granar. Inte en enda grå bergknalle eller någon stor sten fanns det där. Ingenting som påminde om min småländska barndomsbygd, där Ingrid nu bygger sin mur, och det kändes ibland lite trist. Men det problemet löste sig när jag skulle fira min femtioårsdag och på skämt sagt att en sten stod högst på min önskelista.

Tidigt på den stora dagen förde min man mig med förbundna ögon till det stora Kalkbruket. Där fick jag sedan gå runt och välja ut min egen present.Inget gråberg precis, men en stor kantig bamsing till kalksten blev det, som en vänlig VD lät forsla hem och lasta av vid vår pyttelilla damm. Till stor glädje för jubilaren och även för de klätterglada barnbarn, som fanns i vårt liv vid den tiden.

För bara några veckor sedan fick jag rapport om att den stora kalkstenen fortfarande finnas på sin plats. Så kanske de nutida ägarna fick del av en gnutta sten-mani, när de köpte vårt hus för flera decennier sedan.