Ofta tänker jag på hur viktigt det är att unna sig att vara lite naiv, lite barnslig, när man blir gammal. Tillåta sig att vara lite trotsig eller fånigt glad. Aldrig glömma att alla våra åldrar finns kvar inne i oss.

Men varje morgon är jag bara gammal.

Kroppen vill fortsätta att vila och protesterar med värk. Hjärnan har heller inte vaknat riktigt. Med stumma händer laddar jag min kaffebryggare och brer min ostmacka. Fumlar. Tappar. Spiller. Och de flesta åldringars rädsla för att ramla är jag heller inte obekant med.

Men jag har mitt stöd och min trygghet varje morgon.  
                                                                                       
Stödet är min lilla inomhusrollator. Till den hör en bricka, och på den dukar jag min  frukost och rullar in till min läs- och TV-vrå och låter koffeinet så sakta väcka livsandarna. Jag lyssnar på morgonnyheterna och skummar innehållet i min morgontidning.

När jag börjar känna att kroppen och knoppen fungerar igen och vågar lita på att benen bär mig, är det tid för Trygghetsringningen, som finns för oss som inte behöver ständig hjälp och t.ex. ett larm att bära hela dagen.

Trygghetsringningen fungerar så, att jag slår ett givet nummer före halv tolv. Jag säger mitt namn och telefonnummer, ingenting mera. Sedan  finns det avläsare på plats, som kontrollerar att jag och alla andra, som  finns anmälda till denna form av trygghet, har ringt. Har jag inte hört av mig, kollar de först på mitt eget nummer och att jag inte bara har glömt ringa. Svarar jag inte då kontaktar de mina anhöriga, som är införstådda med vad som gäller och som har nyckel till min bostad, och som då får ta över ansvaret. 

Alla har väl hört berättelsen om att Astrid Lindgren och hennes systrar på ålderns dar började sina samtal med “Döden, döden”. Med det var det sorgliga kapitlet krämpor och värk avklarat, och de fortsatte att prata om annat. Jag vet inte hur sant det är, men Trygghetsringningen ger liknande känslor. Slut på gnället för idag, när det finna så mycket annat att tänka på.

En kom-ihåglapp intill telefonen är aldrig fel.       

Den trygghetsringning jag skriver om finns på Kungsholmen i Stockholm. 
Tyvärr tycks det vara en ganska okänd form av trygghet för seniorer på många andra håll i landet.

Kanske något att fundera på för alla som styr och ställer för att ge oss en tryggad vardag på äldre dar.