Tänk mer på döden…


Snart ska jag fylla nittifyra år och om jag utgår från att mitt livs måttband är hundra centimeter, så är det klart att jag funderar över hur mycket som återstår av de sex centimeter som rent matematiskt återstår.

Men ordet död är tabu. Död ska man inte prata om i mera personliga sammanhang.

Om sjukdomar, krämpor såväl som allvarliga tillbud, är det fritt fram. Liksom om förlossningar tidigare i livet. Där leder det ofta till försök att överträffa varandra i vad man själv upplevt av elände och smärta.

Då kan man väl tycka att det är skönt att inte funderingar på döden urartar på samma sätt. Och risken är liten, börjar någon tala om sina egna tankar, funderingar eller rädslor inför döden, då leder det snabbt till att samtalet stannar av.

Men tankarna, undringarna, de finns kvar.

Rubriken idag har jag lånat från en recension av en bok med titeln “Filosofisk tröst” av Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi och rent personligt övertygad ateist.

”Vi dör, sedan finns vi inte, så det finns ingenting att vara rädd för” fastslår han, och som filosofer väl alltid gör, så går han tillbaka till de ”gamla grekerna” och till Epikuros som i någon slags omtalad lyckofilosofi menar att vi aldrig är döda. Men jag tänker inte ens göra ett försök att gå vidare i den tanken…

Alla vill  bli gamla, men ingen vill dö, det är ett slitet uttryck som vi nog alla har mött. Men för att möta döden måste man reflektera över sin egen dödlighet för att bli sams med den, säger filosofiprofessorn. Varför just i år, kan man ju fråga sig, men i sak tycker jag det låter rätt.

Men att tänka, ofta grubbla, att lämna ut sina tankar, sin oro, kanske sin skräck i ord och skrift är något annat.

Jan Oby skrev nyligen en artikel med den smått utmanande titeln ”Avled igår 11.45” (LÄNK), där han beskrev sig som den första döda människa som den första i världen får en halvtimme på sig att berätta om hur det är att vara död. Han beskriver sedan ett ”System” där det aldrig uppstår konflikter ”fast vi får göra precis vad vi vill”.


”Informativt och roligt”, tyckte någon i en kommentar. Jag tyckte kanske att han fegade ur i slutet på artikeln, när han skyllde på tidsbrist för att avslöja vem som styrde Systemet.

Nya tankar i alla fall, tänkte jag.

Men tankarna var inte så nya som jag trodde, det upptäckte jag när scannade av Googels information om professor Tännsjö och om många andras tankar om döden. För plötsligt stannade blicken på en mening som tillskrevs Prodikus (ett för mig okänt namn) om att det i den klassiska grekiskans ord för ”jag dör” finns verbformer som bara kan betyda ”jag har just dött”.

Att utöka platsen i spalterna i Mitt Nu och under rubriken  ”Tankar om liv och död” har diskuterats, men vill våra läsare och skrivare att vi söker oss vidare?  

Vill du/vågar du berätta om du tror på Gud eller Djävulen eller Intigheten, om du tror du  änglar och demoner?

Lever du lycklig i förvissningen om att du ska möta dina kära döda igen eller tror du att de är för evigt borta?

Hur du ser på mera konkreta dödsproblem som kremering eller jordbegravning, och på avskedstagande med eller utan kyrkliga ritualer?

Tror du på den ljusa tunneln i dödsögonblicket, som det så ofta talas om?

Eller är det bäst att de personliga grubblerierna kring vår ofrånkomliga hädanfärd får fortsätta att vara tabu?

Vad tror tror du själv?