För ett par veckor sedan hade vi, några skrivare på vår sida, förmånen att se generalreptetionen av I sista minuten på Stadsteatern i Stockholm.

Klas har redan förtjänstfullt recenserat den under samma rubrik. Har du inte läst det, så klicka på Kulturtorget och gör det!
Via vår sida kan du också köpa biljetter till medlemspris.

Det är en mycket underhållande och bra föreställning och man får bara hoppas att den kommer att spelas på många platser i landet. Både författare och skådespelare hör till våra bästa och regissören har fått mycket beröm.
Pjäsen vänder på alla stenar där fördomar om ålderdomen gömmer sig.

Vi hade mycket roligt och vi skrattade mycket när vi såg den, för det är en komedi. Men en god komedi saknar varken mörker eller “udd”, och det gör inte den här heller. Och jag känner hela tiden ett stråk av vemod, när jag tänker på den.

Saknades inte en roll av roll av en minde virrig och hjälplös “gamling”? 
Jag kände visst  igen mycket av mina egna tankar och reaktioner, men jag saknade en aktiv åldring i handlingen. Någon som accepterade sin plats i ålderstrappan, någon som inte är så desperat inför tanken på sista minuten.
Jag instämmer också med Klas när han skriver att en mjuk och empatisk man inte behöver vara bög, för man kunde lätt få den uppfattningen av händelserna i pjäsen.

Men bortsett från detta: Har du möjlighet, så gå och se I sista minuten. Det är en komedi, men en komedi med många “uddar” och intresset för det som händer på scenen håller under hela föreställningen.

Till sist. Yvonne Lombard, som spelade en av rollerna, intervjuades i TV-soffan i går morse. Då citerade hon någon, jag minns inte vem, men det citatet kan vara värt att tänka på och får därför en extra rad:

“Ålderdomen är en mask som vi håller för ansiktet.”