Tanten med den svarta väskan

1936 – 1940

 

Det var i en tid med andra livsbetingelser och andra värderingar när Barnet på Ön, som var jag en gång för längesen, fick lyssna till den första “sagorna” om hur liv blir till.

Det var inte storken som kom flygande till vår ö. Nej, det var längeTanten med den svarta väskan” som kom med de små babybarnen, men som aldrig kom till vår stuga.

För barn som lever nära djuren blir sanningen snart uppdagad. Men det är ljusår mellan dagens sexualundervisning och den jag och mina jämnåriga fick, och det skulle dröja många år innan tjurens roll hos de ystra korna stod klarnade.

Och ett sorgligt faktum var det, jag fick inga syskon.

Men så en dag – året var 1936 och jag var 14 år – när jag väl troligen helt hade slutat hoppas, hände det underbara. I Stockholm fanns en ensam mamma, som inte kunde ta hand om sitt lilla barn, en pojke, och nu hade mamma och pappa bestämt sig för att ta hand om honom.

Ett fosterbarn – javisst men inte ett ögonblick tänkte jag på honom så. Flera av min skolkamrater var fosterbarn. Flera av dem hade de sämsta smörgåsarna i matsäcken,  och Knut hade jämt hade så fula byxor. Barn som man tyckte synd om. Men jag skulle få en bror, och det kändes som en märklig skillnad.

Pappa tog ner den vita sängen från vinden, den som varit min en gång, och mamma bäddade med lakan, som  var broderade blommor på. Och nästa onsdag skulle han komma.

Som jag väntade! Det var i november och socknens kantor och en barnavårdskvinna skulle komma med motorbåt och lämna honom hos oss. Jag gick  på bergen och lyssnade efter båten. Länge. Och äntligen kom Lasse.

Han var ett och ett halvt år,  kom nästan direkt från ett barnhem i Stockholm och var en smula hämmad i utvecklingen. Men det dröjde inte många veckor förrän han tagit den skadan igen. Och han skulle växa upp och redan i unga år bli den “fiskardräng” som min far hade önskat sig.

När han var tre år satte jag honom på pakethållaren och cyklade nästan tre mil fram och tillbaka (förutom en halvtimmes roddtur)  till Loftahammar. Då hade jag gått och läst för prästen där och hade fått nya vänner, som jag ville visa upp honom för. Och jag band honom på aktertoften för att han skulle kunna följa med, när jag rodde till Horsö och handlade socker och mjöl och annat som behövdes i hushållet.

Jag hade fått en lillebror, och jag var så orimligt stolt över det guldlockiga knytet som hade anförtrotts i vår vård. Vi hade inga gemensamma gener, men en älskad  lillebror förblev han tills han som en åldrad man slutade sina dagar.

Men samtidigt med konfirmationsundervisningen var  talet om min fortsatta skolgång alltid aktuell. Läroverket var så långt borta, och det skulle betyda inackordering i Västervik. Mamma som var “klen”, som man sade om människor som ofta var sjuka, behövde min hjälp hemma. Kanske var det också så att hon inte ville släppa ut sin flicka i stora världen. Hur eller hur, så blev det i alla falla bestämt att jag istället skulle läsa vid Hermods Korrespondensinstitut.

Nu var det en arbetsam men också utmanande och spännande tid som började. Ungefär samtidigt fick vi elektriskt ljus till ön. Som stimulans fick jag ett eget nytt skrivbord och bäst av allt en läslampa, och mitt liv som “nattarbetare” skulle börja. Tidiga morgnar, ibland med pappa på sjön för att vittja nät eller som hjälp vid ålfisket, innan det var tid för mjölkning och annat arbete som hörde till den kvinnliga avdelningen i arbetet. Och när kvällen kom väntade Hermodsbreven.

Men dag lades till dag och månad till månad. Brev med nya uppgifter kom och brev med svar sändes.

Svårast var att studera främmande språk per korrespondens, och ofta satt jag frågande inför uppgifterna. Ingen i min omgivning kunde ju hjälpa mig och lapparna med rättelserna var till en början otaliga. Grammatik? Uttal? Kurser på skivor och band av olika slag var fortfarande ett okänt begrepp.

Trots att jag senare i livet gått på många kurser och prövat mina språkkunskaper på resor, har jag aldrig kommit över min osäkerhet inför speciellt det engelska uttalet. Till och med  i sällskap med mina mera modernt skolade barn och barnbarn ger jag mig ogärna ut i mera avancerade samtal.

Men trots svårigheter gick i alla fall studierna framåt och bäst gick det med språk, trots svårigheterna med uttalet.
Bäst gick det med den svenska uppsatsskrivningen,  som jag så småningom skulle jag få nytta av i yrkeslivet.

Men det får bli en annan historia.

Fortsättning följer