Mycket hinner att hända när man får leva så många år. Så oerhört mycket, om man ger sig tid att tänka efter. En blandning av goda upplevelser och tunga dagar att kämpa med förstås. Och numera upplever jag en märklig förvåning över allt jag hunnit se och även använda mig av på grund av den tekniska och digitala utvecklingen under alla dessa år.

I förra veckan var en sådan dag när det kändes särskilt märkligt att tänka på vad jag, som knappt hade sett en telefon innan jag började skolan, nu får se och vara med om. Men låt mig börja med lite historik för att ni ska förstå vad jag menar.

BB Ericssons telefonapparatVisst var telefonen uppfunnen i början på nittonhundratalet, men på den ö i Tjusts skärgård, där jag föddes då, var det bara en familj av de kanske tjugu som var bofasta där, som nåtts av den nymodigheten. Vi hörde inte till dem.

Mitt första ”telefonminne” var när vår grannfru, tant Alma som jag älskade, låg sjuk på lasarettet i Västervik. En dag kom öns enda telefonägare springande flera kilometer över ön med  telefonbudet från sjukhuset till hennes man, att hans fru var död. Som femåring upplevde jag då för första gången när en människa, vår granne, bröts ner totalt av stor sorg och förtvivlan och ganska nära efteråt lät havet ta hans eget liv.

Sådana händelser stannar i minnet.

Så gick åren, och när jag i 20-årsåldern började mitt yrkesliv på Vimmerby Tidning blev jag  förstås väl bekant med telefoner.

I 60-årsåldern övertalades jag av min man och min son att skaffa min första dator, då enbart använd som skrivmaskin – helt finesslös, skulle vi kalla den idag.

När jag fyllde  85 år hade på eget initiativ köpt en bättre dator och då fick jag av Anette, min dotterdotter, en hemsida med löfte om undervisning i att använda den för bloggar.

År 2011 startades Mitt Nu med Anette som chefredaktör. För ett par år sedan övertog Ingrid sin dotters roll. Hela tiden har jag varit medarbetare och på så sätt har jag kunnat hålla mitt yrke som frilansande skrivare levande. En stor gåva när så många år har runnit undan.

Numera har Ingrid sin redaktion där hon har sin dator och den senaste månaden har hon haft den i Thailand. Varje vecka har vi pratats vid i telefon, mest om Mitt Nu och om vädret, och det har inte känts märkligt på något sätt. Men i förra veckan kom hon med en nyhet som gjorde att jag undrade om inte den digitala utvecklingen har sprungit ifrån mig helt.

Jag har lovat att låta mig intervjuas av Bernt Nilson, som är redaktör för webbradion ”Thailand idag”, berättade hon. Han hade råkat på Mitt Nu på nätet, och nu ville han låta sina lyssnare höra mera om detta svenska seniormagasin och om hur Ingrid som pensionär arbetade med det.

IO Thailand idag heart radioNu är Thailand-idag.asia inte vilken liten lokalradio som helst, även om sändningarna sker från en mindre ort på vad vi kanske kan kalla thailändska landsbygden inte långt från gränsen till Kambodja. Den förmedlar nyheter till de cirka 30.000 skandinaver som bor permanent i Thailand  och naturligtvis till alla som är där tillfälligt, och som alltså här har möjligheten att uppdatera sig både om värdlandet och hemlandet. Antalet lyssnare varje dag rör sig mellan 3.000 och 4.000. Lyssnare  finns också i över 30 olika länder runt om i världen.

Nyheterna varvas med musik och med prat, ofta i form av intervjuer, som den med Ingrid. 

Att det betydde att många Thailandsturister och de nordbor som blivit bofasta där knappade in sig på Mitt Nu efter intervjun behöver vi nog inte tvivla på, förhoppningsvis kommer flera av dem också att stanna som våra läsare.

BB SkypeMen Thailand är ett stort land och mellan orten där programmet sänds och platsen där Ingrid växlar om med att spela golf och redigera Mitt Nu, är det många långa mil. De hade ingen möjlighet att träffas personligen. Men vad gjorde de då? Jo de fick ta hjälp av SKYPE, den geniala teknik som gör att man kan se och prata med varandra i mobil, padda eller dator, helt oberoende av hur stort avståndet är.

Och slutresultatet?

Jo, det blev en intervju i form av ett samtal så avspänt som om de suttit vid ett svenskt köksbord med var sin kopp kaffe medan Seniormagasinet MittNu fick en timmes reklam bland alla reslystna tredjeåldrare som finns där i landet långt borta. Undrar du på att jag blev att både imponerad och förvånad.

Skype kände jag förstås till, mest för hälsningar mellan barn och föräldrar när avstånden ibland blir stora.

Korta telefonintervjuer har jag väl själv avverkat många genom åren, men att i en timme intervjua eller låta sig intervjuas utan ögonkontakt, det fanns  inte i min föreställningsvärld.

Men tryck nu bort mitt bidrag som du läser nu, och knappa dig fram till nyheterna från Thailand och lyssna själv på Radio Thailand och intervjun med Ingrid om Mitt Nu. LÄNK

Jag är säker på att det är många fler än jag som då lockas till att fundera och bli förvånade över utvecklingen och hur många nyheter, nästan underverk, som hunnit bli självklara vardagligheter under ett långt liv.

Fast det måste ju erkännas, att mobilen som nu nästan alltid ersätter telefonen, ibland kan vara ett nog så plågsamt hjälpmedel som har sina nycker och som kan vara lika obegriplig, som den där apparaten på väggen, som man ropade hallå i, var i en tid långt borta.