Trött och lite småfrusen kom jag idag hem från min promenad, som nog blev tjugu minuter för lång. Solen lyste och jag glömde  att det fortfarande var vinter. Med en kopp starkt hett kaffe sjönk jag ner i min fåtölj. 
Jag ville inte läsa, jag ville bara slöa, och fast jag egentligen inte ville se på TV heller, så slog jag lite slentrianmässigt på Ettan.

Det kom att dröja nästan två timmar innan jag slog av den igen.

Jag hamnade mitt i högsommaren, förmedlad av Minnenas television. Den legendariske dirigenten Erik Erikson, som nyss lämnade livet och sin kulturgärning, dirigerade OD-kören. Sångarna låg lättklädda och “utströdda” på en strand. Tage Danielsson, den oförglömlige aktören och författaren, var i bild. Han talde tydligen om en trist vinter, och de första ord jag uppfattade var att vintern med snö och kyla “det är ju bara något som går i repris  varje år“, så den bör vi väl kunna stå ut med.

Det var en trösterik tanke som jag behövde just då, och jag påminde mig själv om att det faktiskt är mars redan.  Och det var  så skön sång.

Jag fick en också en besynnerlig och behaglig känsla av av att vara med där på stranden. I solen. Ingen programpunkt var någon riktig överraskning, det var som jag hela tiden visste vad det skulle bjudas på. Och i avannonseringen fick jag förklaringen till det. Det var “Musik vid Siljan”, “Caprice med OD” och det var inspelat på en fiktiv strand i Leksands Ishall. Året var 1985.

En enda gång har jag varit i Leksands Ishall, men inte på någon hockeymatch.
Och plötsligt kom jag ihåg att jag fanns bland publiken just den gången när Caprice med OD spelades in där.

Att jag sedan blev kvar vid TV även efter detta så sköna program, berodde dock på idrotten, för nu blev det skidskytte, och det gillar jag att titta på.  Även om de våra inte har så stora framgångar just nu, så händer det något hela tiden. Och så får man se så vackra vintervyer.

Och som rollatorberoende föredrar jag vinterföre i TV-rutan, det måste jag nog erkänna.