(Fortsättning från förra bloggen.)

Lag d´Iseo med omnejd.
När solen brände som hetast över hela Sydeuropa flög jag tillsammans med min son Hans och hans fru Carin till norra Italiens alptrakter, där det också var varmt men där luften var hög och klar.
En liten hyrbil (dock stor nog för att rymma också min rollator) väntade på oss och vi for mot Lago d´Iseo och till staden Lovere norrut vid sjön, där vi skulle bo medan vi gjorde våra utfärder i de vackra omgivningarna.

I den här delen av landet ligger många andra djupa sjöar mellan höga berg Mest känd är väl Gardasjön, men den lockade oss inte. Lilla Lago d´Idro, som jag bland annat skrivit om i min bok “Möten… och höga berg”, hade vi däremot gärna gjort ett återbesök till, och när vi skymtade snö på alptoppar långt borta, så visst längtade vi till Pejo, alla våra resors favoritcamping .
Men nej, nu skulle vi stå fast vid vårt beslut att stanna vid Lago d´Iseo.

Första dagen bestämde vi oss för Monte Cabione. Genom små byar, förbi enstaka gårdar slingrade  sig vägen genom säkert tjugutalet tornanti (skarpa hårnålskurvor). Utsikten var ofta hisnande. Men på cirka 1.600 meters höjd kom vi till ett stort hotell och där fick vi se en skylt som vi verkligen inte hade väntat oss.
En  pil pekade ut stigen till en golfbana, och den visade sig ligga mitt i det som på vintern var en skidanläggning.
Vart bollarna tog vägen i den branta terrängen kan man ju alltid undra över.
För mig var i alla fall för marken för oländigt, så jag fick snällt sitta kvar i bilen medan Hans gick dit och prövade några slag, innan vi vände och njöt av nedfärdens vyer.

Det enda som vi säkert hade planerat på den här resan var ett besök hos Luigi, som bor och arbetar i sin barndomsstad Clausone. Han och Hans träffades på 1980-talet i Nigeria, där båda var anställda  då, och de har sedan hållit en nära kontakt.
“Trägolvsexpert” kände man för att kalla Luigi  efter besöket på hans kontor, för han handlar med och förädlar trä från och till olika delar av världen, Men hans hem var ett  trivsamt och annorlunda inrett stenhus .

Tyvärr var hans fru, som talar enbart italienska, bortrest, så jag kände mig lite lurad på en ordentlig dust med det språk som jag talade hyfsat under mina mest aktiva reseår men som man nästan aldrig möter här hemma och som det därför är svårt att hålla vid liv.
Nu blev det förstås mycket “afrikaprat” och minnen  från Nigeria och samtalen blev mest ett sammelsurium av engelsk-italienska.

Turistlivet  är mycket livligt i hela området runt Lago d´Iseo, men det är nästan bara italienarna själva som söker sig dit. “Tyskarna har inte hittat oss än, de stannar vid Gardasjön” skojade Luigi och såg ganska belåten ut.
Precis som många svenskar, skulle man kunna tillägga. För en enda svensk familj mötte vi på alla våra turer i bergen och inga bilar med främmande nationsbeteckningar.
Det var i ganska vådlig kurva på hög höjd på västra sidan sjön som vi träffade våra landsmän och gav varandra en del tips .
Det var när vi stannade för att fotografera utsikten och brevlådorna till ett bostadsområde nedanför, där de hyrde.
Jag utgår från att de inte var höjdrädda.

I nästa blogg
ska  jag skriva om
min andra resa till Italien
denna sommar.
Då var vi fyra generationer,
(sju personer) i samma bil
(modell större)
som färdades genom
sydligare och inte fullt så höglänta delar  av landet.