En vecka på “stövelns klack”.


Det blev fem dagars vila i Norrköping efter resan till  Norditalien, sedan hämtades jag  av Kerstin med make, dotter, svärson och två barnbarn, och nu gick flygresan mot södra Italien och till Brindisi på “stövelns klack”. 
Precis som på första resan hade vi bil beställd för att kunna följa vägarna efterhand som ideerna dök upp, men nu behövdes ett betydligt större fordon, för vi var ju i alla fall sju personer.

Att vi var fyra generationer som reste i sällskap väckte stor uppmärksamhet var vi for fram. Tänka sig – lille Marcus, 4 år, och snart tonåriga Karina och deras gammelmormor…
Min rollator väckte också nyfikenhet, för det är inga vanliga hjälpmedel i Italien.  

Efter det första badet i Adriatiska havet sökte vi oss inåt landet mot Trulli, som var ett av våra givna resmål. Överallt ser man toppiga vita hus i en märklig arkitektur och ingen kan riktigt förklara hur detta märkliga sätt att bygga har fått sitt fäste i Italien. Till och med i regionens huvudstad Alberobello kantas gatorna av kupoler, och det vackra landskapet vi kör fram igenom är verkligen värt ett besök.

Att hitta rum för natten för sju personer, när ingenting var beställt i förväg, det var en spännande del av resan som betydde många sena kvällar innan vi kom till ro.
En dag letade vi särskilt länge, men strax före skymningen tyckte vi att vi hittade ett riktigt paradis.
Det var en Masseria, som mest beskrivs som en gammal gård på landet och naturskönt belägen och det stämde precis här.

 

Våra rum var också enkla, men allt var rent och sängarna inte alltför hårda.
Och vilket mottagande vi fick och vilken härlig och mycket sen italiensk måltid som serverades!
På gården fanns också ett litet kapell med en underbar akustik.  Kapellet var tyvärr plundrat på alla sina dyrbarheter, bara altartavlan målad direkt på väggen fanns kvar.

Högtidligast för mig var nog ändå besöket i den vackra vita staden Ostuni.

Här hade min man och jag länge ett fadderbarn i SOS Barnby. Hon hette Michelina, och vi var och hälsade åpå henne flera gånger på 1980-talet.
Nu är hon förstås vuxen och barnen som bodde där nu var på koloni i norra Italien.

Men många glada minnen fanns kvar och hjärtat slog några slag extra vid besöket i  Ostuni.

 Att hitta matställen för vår sjumannaskara var ibland ett av resans problem och en dag b lev bekymren oväntat stora.
Vi var på väg mot söder och vägen vi valt löpte rakt mellan olivlundar och vinodlingar. ovanligt rak och ovanligt lite trafikerad för att vara i Italien. Vi såg gårdar på långt håll. Alla ställen som vi passerade verkade siestastängda. I mer än fem mil körde vi så, och vi blev mer och mer hungriga.

Men så äntligen såg vi en människa! I en liten stad cyklade en ensam kvinna. Vi rullade ner bilrutan och frågade om hon kände till något matställe som möjligen var öppet.
“Följ efter mig”, sa hon vänligt. Vi gjorde så, och efter några hundra meter kom vi till en taverna, som tydligen var hennes egen, för hon öppnade den och försvann in i köket. Och efter nästan ingen tid serverade hon oss den läckraste lunch.

Och med denna bild slutar jag, Bisnonna (som gammelfarmor/mormor kallas på italienskaa), berättelsen om mina sommarresor i Italien tillsammans  med barn, barnbarn och barnbarnsbarn och med nödvändig hjälp även av min rollator.