Igår “mötte”  jag en händelse  två av de kvinnor jag beundrar.

Först skrev Inger i sin blogg om Margareta Strömstedt, som just har kommit med en ny bok, och som medverkade vid Bokens dag i Örebro.
Jag har inte läst hennes senaste bok än, men jag läser henne alltid med intresse och glädje, och nu står den nya boken högt på min läslista.
Och Margareta Strömstedt står högt på min lista över författare jag gillar.

Jag skrev en kommentar till bloggen, så fort jag hade läst den, men min dator är av  någon anledning ofta lynnig, när den ska förmedla kommentarer, så den nådde aldrig sitt mål.
Du får ett erkännande för din blogg här istället, Inger.

På eftermiddagen slog jag av en ren händelse på TV, när jag kände för att inte “slåss med datorn” längre, och då hamnade jag just i början av ett timslångt program om Vigdís Finnbogadóttir och hennes väg till presidentskapet i landet Island. Hon blev så småningom känd och erkänd långt utanför sitt lilla lands gränser, och hon var också populär på hemmaplan.

Men vilken kamp hon hade mot ett veritabelt gubbvälde innan hon nådde den posten!
I valkampanjen såg man hennes tre manliga medtävlare oja sig över hur omöjligt det var att inte välja en man som hade en hustru. Att en president måste ha en kvinna vid sin sida , som kunde välkomna gäster och kunde ge glans åt rundresor och allt vad uppgiften nu kräver. Men Vigdis, som då var  teaterchef på Island, försvarade sig med att hon kunde både administrera och representera och sköta hushåll eftersom hon var ogift och hade en dotter.

Jag var helt fångad av programmet, för 1982, två år efter det att Vigdis valts till president, var jag på Island och gjorde program för Sveriges Radio, och jag fick då göra en intervju med henne och det blev ett både oväntat och roligt sammanträffande.
Naturligtvis var jag påläst om hennes väg till presidentskapet, men efter de första givna frågorna och svaren övergick intervjun snart i ett avspänt samtal. Anledningen till det var ett missförstånd om tiden med den tekniker vid Islands Radio som skulle svara för inspelningen. Istället fick min man, som var med på resan,  rycka in som amatörtekniker med den tunga “nagran”, en inspelningsapparat, som vi hade med oss för mindre viktiga händelser.

Vigdis blev genast uppmärksam på hans daladialekt, och glömt var presidentskapet.
Hon hade nämligen i yngre år varit bosatt i Falun och var mycket intresserad av älvdals- och orsamålet och de stora likheter som finns mellan dem och isländskan.
Snart hade min intervju övergått i att min man slutade prata svenska och att han och Vigdis glatt språkade med varandra på var sitt gamla nordiska språk utan större svårigheter att förstå varandra.

Ja, så var det igår. Genom Ingers blogg om Margareta Strömstedt  här på sidan och tack vare ett TV-program om Vigdís Finnbogadottir fick jag på samma dag fick  “möta” två kvinnor som jag beundrar.

Bilden är från min bok “Minnen… och höga berg” och är tagen vid en bubblande svavelkälla på samma islandsresa. En minnesvärd resa på många sätt.