Livet är fullt av motsatser.

Nyss satt jag i solskenet utanför min port och beundrade det “tak”
som våren har skapat över vår gata.

“Har du varit och beundrat blomsterprakten i Kungsträdgården? frågade någon igår. Men varför skulle jag det, när jag bara behöver titta ut genom mitt köksfönster, för att falla i beundran.

Men när jag slår mig ner vid datorn för att skriva min planerade blogg möter jag raka motsatsen, för där ligger min nya favorittidning uppslagen med en mycket intressant artikel om hur vår hjärna får oss att använda fula ord.

Författaren berättar först om en promenad med en dam i rullstol, som är så lycklig över solen och fågelsången. Kvinnan är vänlig och ler  med hela ansiktet, men när hon ska berätta om sin glädje blir hennes prat bara svordomar och fula ord och så har det blivit efter att hon fått en stroke i vänster hjärnhalva.
Hon hade fått afasi och de flesta ord var borta. Kvar finns nästan bara svordomar.
I vår märkliga hjärna är det nämligen ordnat så, att det är den vänstra hjärnhalvan ger oss förmågan att sammanfoga ord och uttrycka tankar. Höger hjärnhalva är mera inriktad på inlärda ramsor och  uppräkningar och  de uttryck som den ständigt har i beredskap ingår svordomarna. Högra hjärnhalvan är också mer anknuten till känslolivet, särskilt när det gäller negativa känslor.

Många former av demens leder också ofta till ett språk fyllt av svordomar och fula ord. Den som alltid talat ett vårdat språk kan plötsligt börja “svära som en borstbindare”, den snällaste bland de snälla kanske börjar strö elakheter omkring sig. Många av oss vet hur tungt det är när livskamraten dör. Kanske är det svårare ändå att leva och lida tillsammans med den, som plötsligt har blivit en människa som man inte alls känner.

Artikeln i Språktidningen, som jag anknyter till, handlar alltså inte alls om de fula ord som duggar tätt i vardagsspråket. Inte heller om dem som tagit för vana  att förstärka nästan varje ord – positivt eller negativt – med en svordom.
Alla har vi väl också använt mindre vackra ord när hammaren träffat tummen istället för spiken eller när kastrullen med mjölk kokat över på den heta spisen, men det hör heller inte hit.

VetenskapsjournalistenPer Snapsrud, som skrivit artikeln som lockade in mig från blomsterprakten, berättar också att det finns psykologer som menar att svordomar förstärker känslor som sätter kroppen i beredskap för kamp och flykt och att de ökar toleransen mot smärta. Men det fungerar bara när man vårdar sitt språk till vardags. Svordomar – precis som alla medel mot smärta – förlorar sin effekt om de används för ofta.

Att undvika svordomar i skrift tycker jag nog är ett gott slutord. Men skulle det kännas absolut nödvändigt att använda sig av dem någon gång, så kanske tidningens inte så vackra men onekligen fyndiga rubrik här till höger om artikeln “När språket sviker återstår svordomarna” kan vara till någon hjälp.