I mitt långa liv har jag bott på många platser, och ibland undrar jag vad som är “mitt mesta hemma”.

Är det på ön norr om Västervik, där jag föddes och växte upp i en tid när segel och åror började ersättas av motorbåtar, och dit jag som vuxen återvänt vare sommar? Aldrig s ka jag glömma när jag själv reste spriseglet i ekan och för första gången for ensam över fjärden till vännen Ingrid på en annan ö. Eller dunket från pappas första motorbåt och klucket från stäven, där man oftast satt inbyltad i någon gammal rock. Barndomens ö, där sjön bjöd på allt: mat, arbete, båtar, bad och sociala kontakter.

Eller är det i Orsa i Dalarna med de blå bergen och de stora skogarna? Där jag bodde i 40 år, där mina barn växte upp, där jag skrev de flesta av mina böcker, och där min man nu finns i den vackra minneslunden.

Eller är det där jag bor nu, på Kungsholmen i Stockholm? Där jag kan ströva med min rollator, där jag kan sitta och se på båtarna eller vara en i det sjudande folklivet mitt i city. På Kungsholmen där min mor föddes 1893, och där det känns som en ring har slutits.

Nej, jag kan inte välja. Ön, Orsa och Kungsholmen – de kommer alla att alltid att vara “ett hemma” för mig.