Vågar jag tro på mina minnen?

1922 – 1932

Barnbarnsbarnen tvivlar på min simkunnighet och jag börjar så sakta tvivla på den själv. Har jag verkligen hoppat i vattnet lika oförskräckt som de gör, när jag var i deras ålder? Ingen finns kvar som kan intyga att jag, till min fars stolthet och min mors stora förskräckelse, simmade på djupt vatten när jag bara var fem år.

Vågar jag tro på mina minnen från den barndom som var så annorlunda och som nu är så långt borta?

Foto: Länstyrelsen i Kalmar län

Ön där jag föddes finns kvar, bergen och havet finns kvar men det skulle dröja ett decennium innan det elektriska ljuset och telefonen kom hit.

När jag berättar om mina första år här, känns det som jag lika gärna kunde berätta om Romarriket eller andra fjärran tidsåldrar.

Jag skulle kunna berätta en sorglig historia om ensamhet – mina första lekkamrater fick jag när jag började skolan. Om aga – min mamma var kvick med riset när jag var olydig. Om barnarbete – att ha sina givna sysslor i hushållet redan i femårsåldern, hämta ved, bära ut pottan och slaskhinken, torka disken.

Men varför skulle jag det, jag var omgiven av vuxna som krävde saker av mig, men som samtidigt gav mig trygghet. Få var de barn som inte fick “hjälpa till” i hemmet på den tiden, och få var de barn som inte “fick smisk” även för småsaker.

Mitt stora barndomsproblem var nog fantasin som förgyllde ensamheten

Det var ingen uppskattad begåvning i min barndom. Det var detsamma som att ljuga och att ljuga var fult och krävde uppfostran. Det fick jag bland annat erfara när jag började skolan.

Foto: Länsstyrelsen i Kalmar län

Foto: www.tjust.com

Till skolan var det en halvtimmes “promenad” på stigar genom skogen.

Den hade en lärosal och i den undervisades samtidigt tre klasser, de flesta av eleverna kom från närliggande öar. Det var intagning i skolan bara vartannat år och därför hann jag bli åtta år innan jag började.

Mitt problem var att jag redan kunde läsa, och att klippa ut en bokstav i tidningen för att lära mig alfabetet, det kändes bara trist. Därför “lånade” jag en läsebok med mig hem och inbillade mamma att jag hade fått en läxa. När den svåra lögnen uppdagades blev det smisk.

Min omvärld var ön. Skulle man lämna ön fick man ro. Omvärlden lärde man känna genom skutskepparna som lastade och lossade massaved vid stora bryggan.

Tanken på döden fanns alltid närvarande i skärgården, doktorn var långt borta, när kräftan och andra sjukdomar slog till. Många försvann i havet, när höststormen oväntat kom. Ovisshet om vad som kunde ha hänt om pappa var försenad vid fisketuren.

Foto: carl.kulturen.com

Mamma trodde väl hon gav mig trygghet genom nitiska aftonböner,

En ängel går omkring vårt hus…

Resultatet blev att jag blev livrädd för änglar. De liknade ju tanten som farbror Helge ofta berättade om – hon den vitklädda med tomma ögon, hon som kom om natten och varslade om död.

Spökhistorier var ett uppskattat nöje vid kvällslampan och vem tänkte på flickungen som lyssnade till allt.

När jag var sex år tynade min älskade farmor sakta bort i sin säng och lämnade livet medan vardagen gick sin gilla gång omkring henne.

Ingen har jag kvar som jag kan dela mina minnen med, ingen som minns min farmor, det känns tomt.

Jo, en gång varje sommar träffas vi, Ingegerd och jag, två överlevare med liknande minnen. Då pratar vi om våra pappor som gav oss kärleken till båtar och hav i arv. Om våra mammors ofta lönlösa kamp för att fostra oss till fina flickor med rosett i håret. Som kanske är orsaken till att vi nu sitter där på livets höst som två ganska prydliga och smått koketta damer och jämför våra erfarenheter och värderar våra liv.

Vi har alltid mycket att prata om, och mest är det glada minnen.

 

Långt från vår tids livsbetingelser och värderingar växte jag upp, den knubbiga flickungen på det gamla porträttet…

 

Fortsättning följer.