Nu har vi väl i alla fall kört fel… ja, det tänker nästan alla som första gången åker den sista krokiga kilometern till vår ”sommarudde” på Stora Askö i Tjusts skärgård. Knappt har de lämnat vägen Loftahammar – Flatvarp och viker av mot Ytterby så delar den sig vid en lagård, och då kommer nästa undran: Vart tar vägen vägen?

Några högre hastigheter inbjuder vägen förstås inte till. Många sommarboende delar brygga med oss, och det krävs ibland både trixande och backande när två bilar ska lirka sig förbi varandra. Man får också ständigt vara beredd på helt andra möten.

Som igår, när vi hade varit i Gamleby och provianterat… Ur det täta buskaget när vi passerat Ängskällan klev en älgko och efter henne kom två halvvuxna kalvar, som inte hunnit med henne över vägen. En vacker syn i solskenet – men då gäller det att inte hastaÄlgkon ser vi inte så ofta, men vi kallar henne för Hälga. Hälge, hennes man antar jag, är vi mera bekanta med. Nu ser vi inte honom efter vägen, men han spankulerar ofta och oberörd som den ståtliga älgtjur han är, i grönskan kring båthusen och runt stugorna. Det är mäktigt att se honom, men vi håller oss alltid på klokt avstånd.

Nu har vi bara ett par hundra meter guppig väg fram till vår parkering som gömmer sig i skogen och där vägen slutar. Men någon timme senare, när jag står utanför dörren till min stuga, hör jag ett väldigt snattrande nedanför badberget. Kan det vara ejdrar? Joo då, det är det. En åda med fjorton ungar simmar förbi berget och bort mot nästa ö. De är ett mycket snacksaligt följe, och jag blir mycket glad. Ejdrarna börjar bli mer och mer sällsynta, har jag läst, men här finns det i alla fall några. Jag känner att jag vill skriva mer om ejdrar, men det får bli vid ett annat tillfälle. 

För säkerhets skull informerar vi noga väntade gäster om att de ska fortsätta även om de undrar vart vägen tar vägen och inte vända direkt om de tror att de kört fel.