Ja, nu när publiceringarna av kopiorna med mina gamla radioprogram rullar på, blir det ibland nästan olidligt spännande. Jag har ju inte själv lyssnat på dem på evigheter före publiceringen i MittNu, och det är så mycket jag glömt.

BB EvertsbergIdag handlar det om Vasalopp och spelmansmusik,  och har man levt i norra Dalarna i fyrtio år, så har det förstås väckt många minnen när jag suttit och lyssnat igenom det bandet.

Men mina tankar söker sig tillbaka till 1960-talat när jag hör Lena spela på sin spilopipa i det här programmet. Då gjorde jag mina flesta barnprogram, Småbarnskvarten mest och Lena Willemark var ett av mina “radiobarn”, henne hade jag ofta med mig i studion.

Att göra program med ungar i 5- till 10-årsåldern, det var att aldrig vara säker på vad som skulle hända. Att ständigt vara beredd på att gå utanför manus och andra planeringar. En pratsam  5-åring bestämde sig plötsligt för att tiga. Den yngsta blev kissnödig, när inspelningen löpte som bäst. 6-åriga  Janne glömmer jag aldrig, för han kom ofta på roliga  historier, som han absolut skulle berätta just då. Han förstod inte själv de inte alltid var så “rumsrena” . Och bakom den gröna lampan, log teknikern och tyckte det var sorgligt att behöva  radera. Men Ulla som sjöng  visor med medryckande glädje och stor oförmåga att hålla rätt ton, hon var ändå alltid en ljusglimt med sin frimodighet, och hon blev sällan bortklippt.

Men Lena var tonsäker redan på den tiden. Så säker att hon en gång nekade sjunga när en vuxen gitarrist råkade irra bort sig på strängarna. Det blev lite pinsamt, för den gitarristens hade nog inget sinne för humor.

Fast oftast handlade det ju om lugnare inspelningar, när jag satt ensam vid mikrofonen och läste innantill ur ett manus eller en bok, medan en skicklig ljudtekniker bevakade mig bakom den stora glasrutan mellan oss.

Men vuxna eller barn… du har nog redan förstått att jag gillat mitt arbete med radio.

 

 

,