Veckans fundering: En medmänniska i mörkret

Det var en svart dag, en av de svartaste i mitt liv, men den kunde inte ha börjat bättre och den yttre ramen kunde inte ha varit ljusare.

Det vita kryssningsfartyget gled fram över det blåa Medelhavet. Snart skulle det lägga till vid kajen på den kända turistön där bussar, som skulle föra oss till de stora sevärdheterna, väntade. Men först skulle det bli lunch i den vackra matsalen.

Men för oss blev det ingen lunch. På oss väntade  en ambulans som förde oss till ett sjukhus. Ett mycket slitet och gammalt sjukhus och en läkare som bara talade grekiska och franska. På franska kunde jag möjligen tyda en skriven rubrik i en tidning, på grekiska klarade jag inte ens bokstäverna.

Snart satt jag ensam i väntrummet med vårt hoprafsade bagage. Våra pass blev i brådskan kvar ombord, men det blev senare ett annat stort bekymmer.

Tänk på något positivt, brukar jag försöka råda mig själv till, när mina minnen börjar kännas för tunga och när mina tankar och funderingar är så dystra som de är idag.

 

Överallt i mörkret kan du möta en medmänniska.

 

Och än idag blir jag varm om hjärtat och kan inte låta bli att le, när jag minns kvinnan som svabbade golvet omkring där jag satt.

Kanske var hon yngre än jag, men hon såg lika sliten ut som det gamla sjukhuset. Naturligtvis kunde inte vi heller prata med varandra, men hon satte sig bredvid mig och torkade mina tårar med en solkig dammtrasa och mumlade något som kunde ha varit en bön. När tårarna ändå rann, hämtade hon en plastpåse med en smulig sockerkaka, och när jag skakade på huvudet, bröt hon resolut kakan i bitar och matade mig som jag varit ett barn. Det var en mycket torr kaka och jag bad om vatten, aqua, water… Jag hörde en kran som droppade men såg inga plastmuggar … Men hon förstod hur törstig jag var och fyllde en rostfri sondskål med kranvattnet.

Kaksmulor, vatten, mera tårar… Och hon fortsatte att behandla mig som ett barn och torkade mig utan att tveka ren i hela ansiktet med den solkiga trasan. Sen strök hon mig över kinden, log mot mig och fortsatte att städa.

Än idag undrar jag om jag orkade tacka medmänniskan i mörkret med ett leende, när en reseledare kom och hämtade mig och vårt hoprafsade bagage och körde mig till ett hotellrum.

Ett enkelrum.