Veckans fundering: En nyckfull pratkamrat

Efter år av tvekan är jag numera en daglig “brukare” av Facebook, och när det fungerar som bäst känns det som jag fått en pratkamrat, om också något nyckfull.

BB Pratkamrat fGamla och nya bekantskaper dyker upp och blir mina vänner. Eftersom jag inte har någon att dela mitt morgonkaffe och min dagstidning med, så kan jag knacka ner en tanke som dyker upp och kanske få en kommentar. Jag kan kommentera andra och kanske få ett svar. I bästa fall kan det leda till en minidiskussion.

Bildmaterialet väcker ofta minnet av album med reseskildringar från den tiden när hänförelsen över att kunna fota i färg drabbade oss.  Men där finns också roliga bilder och sådana som man att verkligen kan njuta av och som ofta tänder längtan efter en “riktig” kamera igen, även om paddan eller mobilen kan ge hyfsade resultat.

Har jag själv tagit en bild, som jag är tycker kan berätta något, så kan jag lägga in den till allmän beskådan, och när den ibland får en rad gilla, så känns det förstås mysigt.

 

Mycket återstår i min Facebook-utbildning, det är säkert därför jag tycker min pratkamrat är nyckfull. Jag behärskar helt enkelt inte “språket”. Vad som händer när man taggar eller delar känns fortfarande lite oklart. I Messenger hopades länge meddelanden innan jag fattade att de var av privat karaktär.

De märkvärdiga stavningsförslag som kan dyka upp och stanna i texten i form av ord som inte har det minsta med sammanhanget att göra, har jag i alla fall lärt mig vara vaksam mot och jag har upptäckt hur enkelt det är att redigera   min egen text om den verkar oklar eller kanske fånig.

Alla märkliga “frågeformulär” som t.ex. erbjuder mig att få veta vem och hur jag är, vad jag kommer att kallas när jag möter Gud, vad folk brukar säga bakom min rygg, hur min framtid kommer att gestalta sig, vilka som är mina verkliga vänner  eller hur jag skulle se ut om jag vore en katt (!)  undviker jag nogsamt. Då tycker jag min pratkamrat bara snackar strunt.

Men apropå katter, så har jag förstått av Facebook att de är svenskarnas käraste husdjur. Själv trodde jag det var hundar, men det beror säkert på att min längtan efter en hund aldrig upphör, hur omöjligt det än är för mig att ta god vård om den.