Det där med humor är svårt. Och TVs många serier som ska locka till förströelse och skratt är inget undantag. Det den ena gapkrattar åt tycker en annan är plumpt eller enbart dumt. Den underfundiga och lite mera lågmäldas humorn uppfattas av många som smålarvig.

Våra klassiker i branschen, Hasse och Tage och Magnus och Brasse, och alla de goda skratt som de bjudit oss på är det väl få som glömmer. Och är det nu något program som Galenskaparnas är inblandade i, så försöker då  jag nog ordna så jag kan se det.

Nu är väl inte humorprogrammen det första jag prickar av i TV-utbudet, men visst har jag mina favoriter, och för ett par veckor sedan hittade jag flera av dem i en serie, som just skulle ta sin början.

”Tror du att jag ljuger” var rubriken och upplägget verkade kul. Anna Mannheimersom programledare och henne gillar jag verkligen. Fredrik Lindström, Kattis Ahlström, Johan Glans, Micke Leijnegard och Johan Rheborg, inte dåligt det heller. Alla kan de konsten att ”sätta en replik”.

Så var de uppdelade i två lag i studion och deras uppgift var att berätta de mest otroliga historier för varandra och sedan avgöra om de bara satt där och ljög eller om det verkligen kunde ha hänt. Sant eller falskt? Och det brast verkligen inte i övertygande berättarglädje, jag funderade själv över om det  kunde vara si eller så, och jag tog fel ett par gånger.

En god idé och ett bra manus, som passade just min humor precis.

Men en sak irriterade mig mer och mer. De medverkande blev själva mycket roade och de skrattade ofta  och ibland hejdlöst åt vad det andra laget presterade, långa stunder så intensivt att det nästan var omöjligt att uppfatta alla repliker. Jag tycker mig också ha märkt att det förekommer i flera serier med uppgiften att roa sina tittare, och då slår jag av direkt.

Vi vill ju inte bara se, vi vill höra också.

Intresse och inlevelse är förstås av godo i alla former av program. Men engagemanget i t.ex  kortintervjuer  i Morgonsofforna, som jag ofta följer, kan också ibland bli för stort mellan intervjuare och den som blir intervjuad. Och så händer det som inte får hända: det kan vara svårt att förstå vad de egentligen vill ha sagt.

Glömmer de månne bort sina TV-tittare.

BB Skratt Anna MSå Anna Mannheimer, du skärpta TV-kvinna, som domare tycker jag du ska hålla de medverkande i lite stramare tyglar. Jag gillar humorn i ” Sant eller falskt”, och jag vill fortsätta att se programmen. Men jag ville inte missa de bästa rubrikerna!

Det får bara inte bli alltför roligt…