Jag minns våra alpkängor

Mitt Nu har bjudit på lockande reseskildringar de senaste veckorna. När ensamheten drabbade Lilian gjorde hon en drömresa till Nepal som vaktas av Himalaya, och när Ingrids vandringslust vaknade blev det en gruppresa i det österrikiska landskapet.

När jag läser deras artiklar tänker jag på våra alpkängor.

Det var präktiga skodon och alls inte utnötta. När min ensamhet var ett faktum och mina vandringar krävde en rullator försvann de i en  sopcontainer. Det var mycket sorgligt förstås, men många goda och glada minnen finns kvar från de vägar de följde oss på,  och allra mest vårdar jag minnet av Pejo.

BB Val_di_PejoVi var ett sällskap på sex personer med  husbil, personbil och tält som en tryckande varm sommardag på 1970-talet hade sökt oss till Ortler Gruppe i de norditalienska alperna,  där vi sökte en plats för att slå upp vårt läger, duscha, tvätta våra solkiga kläder, proviantera  och andas ut någon dag.

Vi följer pilarna till Pejo, föreslog Hans, en av ungdomarna i sällskapet. Ingen visste vad som väntade  där, det var bara en prick på kartan för oss. Men där fanns en tältplats på rimligt avstånd, och därför valde vi att vika av på den smala vägen med många varningstecken som ledde dit, för ingen hade något annat förslag.

Och vilken tur vi hade!

Där, cirka tusen meter över havet, fann vi den. Tältplatsen med stort T. En dröm för den mest kräsne campare. Fräscha  toaletter, tvättmaskiner och en stor butik med ett lockande utbud av matvaror.

Och med en vidunderlig utsikt!

Ett litet smolk i bägaren var att Hans var lite surmulen först. Han hade velat ta med sin slalomutrustning på sommarresan men blivit utskrattad av oförstående föräldrar.  Nu stod här utförsåkarnas alla attiraljer utanför nästan varje tält och husvagn, fast termometern visade på plus tjugofem grader. Och bara ett par mil bort fanns öppna skidliftar och god tillgång på snö.

Vi fick skamset be om ursäkt, och som tur var hittade vi tältgrannar, som talade ivrigt för prickade vandringleder. En lokal karta i stor skala inköptes och de sista resterna av irritation försvann.

Nästa dag snörde vi på oss våra alpkängor, packade vår matsäck och började den vandring som skulle föra oss från tusen meter till en punkt på 2.500 meters höjd.

BB dwarf-soldanella-dwarf-snowbell-flower-soldanella-pusilla-soldanella-f00hx4Där vi startade var det sommar. Blomprakten var enorm och höskörden pågick i branterna. Stigen var stenig och stigningen enorm. Vi vandrade genom en trollskog av lärkträd , sedan på en matta av alprosor tills vi mötte våren med alla sina blommor. Vi drack vatten ur ringlande bäckar, och vid vändpunkten väntade vintern.

Utsikten var svindlande, och där åt vi vår matsäck i sällskap med La Soldanella, en liten större släkting till vår linnea, som blinkade åt oss mellan snö och stenar.

Pejo, pricken på kartan,  hade förvandlats till ett paradis, där vi också har vandrat på andra stigar och dit vi skulle återvända flera gånger.

Det är Pejo jag först tänker på, när jag minns våra  alpkängor.