“Jag ska lära dej”, sa femåringen

 

Knappt hade jag hunnit inom dörren förrän femåringen kom med sitt dataspel.

Du vet att jag inte kan…

försökte jag som alltid komma undan med, för jag var verkligen måttligt road av sådana förströelser.

Jag ska lära dej…

blev det självsäkra svaret, och snart satt vi i soffan och hans fingrar flög över skärmen medan han gav mig instruktioner.

Inte fattade jag vad alla de stridslystna figurerna höll på med och inte hann mina fumliga fingrar med i den snabba bovjakten, som jag plötsligt fått en del av ansvaret för.

Nu tröttnade han snart på sin roll som lärare, jag var väl för trög som elev, så han spelade vidare utan klagan och utan min hjälp. Men jag tyckte det var väldigt roligt att ha fått en datalektion av mitt barnbarnsbarn.

 

I media och även i verkligheten möter jag många som förfasar sig över förskolebarnens intensiva spelintresse.

De lär sig väl aldrig läsa och räkna och skriva…

Men visst gör de det! Min femåring som snart blir åtta har inga läsproblem, och räknar gör han mycket snabbare än jag. Han skriver förstås inte lika sirligt och fint, som jag en gång i urtiden lärde mig på skolans lektioner i Välskrivning. Men vad har jag för nytta av det nu, när jag oftast skriver på datorn och när mina handskrivna minnesanteckningar mest liknar kråkspark, som jag själv kan ha svårt att tyda.

 

Om ett normalt utvecklat barn inte kan lära sig läsa och räkna, så är jag övertygad om att det ligger andra problem bakom än alla de märkliga dataspel som tar en stor del av deras intresse.

 

Fast med det menar jag inte att jag gillar dataspel, För visst är det väl märkligt att det alltid ska handla om krig och död och andra våldsamheter…

Är det det, förresten? Funderar man lite över vad nästan alla vuxenfilmer och alla bästsäljande deckare handlar om, så förstår man ju snart var inspirationen kommer ifrån.

Men även om jag inte ser fram emot mera undervisning i nya dataspel, så måste jag erkänna att jag är både road och imponerad av alla ungars stora kunskaper i den digitala världen. Man kan tro att ungarna är födda med sina kunskaper. Och tur är väl det. De behöver dem säkert, om de ska hänga med i tidens snabba utveckling. Och om de ska kunna hjälpa oss med alla finurligheter, vi tröglärda, som inte har någon fast grund att stå på.

Jag blir faktiskt glad och lite stolt och lyssnar gärna, om förskoleungen säger till sin gammelmormor som suckar över sin motsträviga mobil: Jag kan hjälpa dig.

 

Jag tror inte riktigt på att det är de unga som alltid ska lära sig allt av oss gamlingar. Vi som gärna vill skryta lite över hur viktigt det är med erfarenheterna i livet…

Viktigare är nog att vi lär av varandra!